Lite bilder

Välkommen Pyret, vi har längtat SÅ efter dig!

Tänkte plita ner någon förlossningsberättelse, och passa er, för det här är LÅNGT. Det vill säga: börja inte ens läsa om du inte är hemskt intresserad. *s*

Förlossningen startade egentligen med den där klådan från helvetet. Jag kunde skriva en sida minst om den, men jag nöjer mig med att bara skriva att den var vidrig.

På fredagen den 16:e pratade jag med en läkare från förlossningen som fick mig att bryta ihop fullständigt. Jag fick inte smörja ALLS med kortisonsalvan, som var det enda som hjälpte en aning, och när jag frågade om hinnsvepning för möjligheten att kanske få igång förlossningen lite tidigare så att jag skulle slippa klådan så fick jag veta att jag kunde prata med mödraspec "någon gång till veckan" om den saken. Jag mådde skit rent ut sagt - kunde inte sova för klådan, kunde inte äta för att jag mådde så jävla dåligt (mentalt alltså) och bara grät och gnuggade hysteriskt med en bomullstuss indränkt i alsolsprit.

På måndag morgon den 19:e ringde hud om att de hade fått in en akutremiss på mig men då hade jag gett upp, så jag sa bara att de kunde riva den. Kvinnan jag pratade med hörde nog att jag grät för hon övertygade mig om att jag skulle komma in, att de kanske ändå kunde hjälpa mig. Fick en tid på eftermiddagen.

På förmiddagen hade jag min inbokade tid hos min barnmorska så jag släpade mig dit. Ungefär det första hon frågade mig var "men du, orkar du det här?" varpå jag såklart börjar gråta igen och bara kvider fram att nääää, jag ORKAR inte mer! Jag tror att jag har den bästa barnmorskan i hela världen, för när jag åkte från henne mådde jag så himla mycket bättre. Lite lustigt att precis när jag skriver föregående mening så ringer min barnmorska och frågar hur det har gått och hur jag mår… Fina, fina Maria.

Nå, vi tog prover och jag hade gått ner 3 kg (jag åt ju nästan inget) sedan sist och hade fått äggvita i urinen också, och hon ringde till förlossningen och sa till mig att efter att jag varit på hud, så skulle jag åka till förlossningen och prata med dem. När jag åkte hem så åkte jag direkt ut till skogen och lade ett fält åt Krux – jag fick ju helt plötsligt lite energi, lite livsglädje liksom, och struntade fullständigt i att jag förmodligen skulle få ont av ett sådant företag. Lycklig hund! Det blev inget stort fält såklart, men jag stod där och baddade med min alsolindränkta bomullstuss och tog emot dummysarna (och en ölburk, haha) som han kom in med.

Hud sa att jag fick smörja två gånger om dagen med kortisonsalvan och bekräftade diagnosen PUPPP, jippi eller nåt. På förlossningen däremot, där hände det grejer. Jag fick göra ett CTG som bekräftade att Pyret mådde bra och att jag hade helt värkfria och helt oregelbundna sammandragningar, jag fick ta ett till kissprov och UL och lite blodprover, och så kollade hon om det skulle gå att göra någon hinnsvepning, om jag hade hunnit börja öppna mig. Det hade jag INTE. Min livmodertapp hade inte ens börjat mjukna, så det verkade som att det var ett bra tag kvar till någon förlossning. Jag blev såklart helt förstörd, igen.

Jag fick vänta lite på en läkare som gjorde ultraljudet och som sedan berättade att de skulle lägga in mig över natten med kortisonspruta och sömntabletter så att jag fick SOVA en natt, och så skulle de sätta igång mig. Jag blev så lycklig att jag hade kunnat kyssa hennes fötter, och jag tycker verkligen inte om fötter. Jag skulle få en tablett som mjukade upp livmodertappen först, den skulle jag få redan samma kväll. Sedan skulle de försöka sätta igång mig dagen efter, men varnade att det kunde ta flera dagar och att det förmodligen skulle dra ut på tiden eftersom jag hade en så omogen tapp.

På kvällen, vid 21 ungefär fick jag alltså kortisonspruta (befrielse! Lycka!), sömtabletter och den där tabletten som skulle mjuka upp tappen, och hann börja slumra in innan jag vaknade till igen vid kanske 12 på natten av att sammandragningarna faktiskt började kännas. De kom fortfarande ganska sällan så jag hann sova någon minut här och någon minut där, men så började sammandragningarna gå över från att kännas, typ obehag, till ganska smärtsamma så jag kravlade mig upp och ställde mig i duschen och ringde efter den BM som var på plats. Jag fick göra ett till CTG och hon gick och förberedde ett bad och övervakade mina kurvor och sammandragningar medan jag låg och försökte andas mig igenom förverkarna och tänkte att på RIKTIGT, kan det göra såHÄR ont, ska jag kanske gå med det här i flera dagar???

Det började bli rätt rejält jobbigt att ligga stilla och jag började be mer och mer intensivt att hon skulle komma tillbaka så att jag blev av med CTG-grejerna och fick mitt bad. Det badet blev jag snuvad på. När BM kom tillbaka så sa hon direkt att badet struntade vi i. Hon gav mig först en spruta bricanyl för att minska värkarna, så en spruta till när det bara körde på och sedan sa hon att ”vi åker upp och provar hur det här med lustgas känns istället”. Jaha, tänkte jag, får man lustgas vid förvärkar, vilken lyx! Nånstans när vi hade börjat med lustgasen (fantastisk grej, helt klart) och jag får veta att jag har börjat öppna mig ett par cm inser jag att jaha, det här är inte bara förverkar, jag håller på att föda barn jag! Jag hade just messat Pierre och sa åt honom att han nog fick åka hem från jobbet och försöka sova några timmar för nu var förverkarna ganska intensiva, men fick alltså messa igen och be honom komma upp direkt för att hjälpa mig med lustgasen. Då var klockan halv 5 på morgonen ungefär.

När Pierre hade kommit och hunnit vara med en stund började jag känna att lustgasen inte riktigt räckte till och frågade om jag kunde få någon mer smärtlindring. Det var uthärdligt med lustgas, men jag kände att det började vara lite på gränsen och ville vara ute i god tid så att det inte skulle hinna bli outhärdligt. Dessutom var mina värkar så himla täta, de flesta gick in i varandra, alltså det gick aldrig ner under 40 utan det vände liksom där och gick upp på 100 igen, om och om igen. Någon gång ibland fick jag en paus på några minuter. Jag bad om musik också här nånstans, helt plötsligt vrålade det lite KORN i rummet, very nice.

Läkare kom in och skulle lägga EDA. Killen sa något om att ”ojdå, nu har hon visst en stark värk här, vi väntar tills den är över då” men BM svarade att nej, här får vi inga pauser så lägg så fort du kan bara, vi får göra det under värk helt enkelt. Det gick faktiskt bra att sitta stilla trots stark värk, jag var ganska sugen på min EDA vid det här laget så jag bet gärna ihop. Så gick den igenom och smärtan lättade och jag fick lite mer paus i värkarbetet också. Jag bad om en redbull för att få lite energi, jag var ju ganska utmattad efter typ en vecka med oerhört dålig sömn och så dessutom knappt någon mat på flera dagar. En annan barnmorska avrådde, hon tyckte att jag skulle strunta i det för nu hade jag ju chansen att vila, att kanske sova lite, nu skulle jag få en paus. Jo, tjena. Den pausen var ju typ 10 minuter eller nåt, MAX, sedan satte det igång med full fart igen.

De tog hål på hinnan så att mitt vatten gick, vilken lättnad. Nu var väl klockan runt 8 ungefär och jag var nånstans 6 cm öppen skulle jag tro. Jag började känna att Pyret låg riktigt mycket längre ner, det tryckte på och jag hoppades att det kanske inte skulle vara så himla långt kvar till jag skulle börja få krystverkar.

Plötsligt gick nog larmet – pyrets hjärtrytm gick ner kraftigt, jag fick ändra ställning och då gick det upp igen men det svajade fortfarande och de försökte ta ett blodprov från hjässan. Skönt var det då inte, och de hade rätt stora svårigheter med att lyckas också, något med att någon hinna låg i vägen. Det kryllade av folk i rummet helt plötsligt, och de hotade med snitt, satte i ordning en operationssal med personal så att allt var redo men avvaktade lite eftersom hjärtrytmen var bra så länge jag låg som jag gjorde, de ville se svaret på blodprovet som de till slut lyckades ta. Det visade på att pyret inte mådde helt bra, syresättningen var inte så bra så hotet om snitt blev verkställt och de swooshade iväg mig till operationssalen.

Jag fick fullständig panik, och där någonstans stängde jag av för jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från själva snittet och jag minns att jag blev så förvånad över att jag liksom inte brydde mig, varken om mig själv eller om bebis eller något alls. Jag fick en bedövning i ryggen som förlamade benen och de satte upp något skynke och skar och slet och så hörde jag något om att någon sa att ”nu är han ute” och någon svarade ”jo, det hördes”, alltså att han skrek men jag minns inte själva bebisskriket. Pierre gick iväg med bebis och de sydde och jag låg där och funderade på varför jag inte brydde mig om hur det gick med min bebis.

Så kom de tillbaka och jag minns att jag tänkte att ”nej men nu tog de nog fel bebis, den där var ju söt, och så liten?”. På viktskattningen sa de ju att han skulle vara en klump på 4-4,5 kg sisådär, och Pyret vägde bara 3,2 kg. Redan där kunde jag börja röra mina fötter igen, när de lyfte över mig på en säng kunde jag röra benen men lät liksom bli för jag var rädd för såret på magens skull. ”Rekord!” pratade läkaren om. Det där visade sig vara lite dumt, för att bedövningen gick ur så himla fort gjorde ju att jag fick rätt rejält ont istället. Jag var allt annat än intresserad av det där fikat som alla pratar så mycket om, jag mådde illa, var svimfärdig, rejält yr och hade ont.

09,12 kom bebis ut, ganska precis 12 timmar efter att jag fick den där tabletten som bara skulle förbereda igångsättningen, som ju förmodligen skulle ta flera dagar. 12 timmar som jag skulle få sova, var planen. Å andra sidan var jag lika glad för det: visst var jag utmattad, fruktansvärt trött, och inte nog med att jag hade genomgått hela öppningsskedet OCH ett snitt (jag var ju öppen minst 7 cm när de snittade, förmodligen nån cm till eftersom jag kanske öppnade mig lite mer sedan de kollade sista gången) men det var KLART! Jag hade fått ut min bebis!

Jag är så lycklig, han är helt underbar och fantastisk. Krux är världens bästa storebror – kärlek vid första ögonkastet som mitt syskonbarn Anna uttryckte det, och det är det nog också. Livet här hemma börjar hitta någon normal rytm nu när han är en vecka gammal, normalt och ändå så fantastiskt förändrat, för alltid. Jag har fått ett sådant fint emottagande och omhändertagande från både professionellt håll och privat med massa vänner och familj som överöser Pyret med presenter, vi får fina grattiskort och hjälp med allt från hundmotion, goda råd och hjälp med att ge mig sprutor och uppmuntran och jag är så tacksam, så glad för det! Inte minst har Pyret världens bästa pappa, delad förstaplats med min egen pappa.

Vi har i princip valt namn också. Alexander som tilltalsnamn, smeknamn Xander eller Sander, och Tim efter Tommy och Tage (morfar och farfar) och Kaj efter Kyuss som ju uttalas Kajus. Låt mig alltså presentera Tim Alexander Kaj, här 20 minuter gammal:

Pesten?

Ja, det är nog det jag har. Inte PUPPP (som måste vara förkortning för Kliar Så Man Bara Vill Dö, fast på nåt annat språk så att bokstäverna blir rätt) utan pesten. När inte ens den starka kortisonsalvan hjälper så känner jag mig aningen desperat faktiskt, nu står hoppet till att det tavegyl som BM sa att jag skulle få utskrivet hjälper - men jag anar att det inte heller är något mirakelmedel.

Från att ha kliat som fan på magen kliar det nu som helvetet, fan själv OCH hela jävla släkten över halva kroppen - inte bara undre delen av magen utan precis hela magen, i princip hela benen och så lite spridda skurar över resten av kroppen. Höger hand är exempelvis helt täckt av vattenfyllda blåsor och kliar så jag tror jag bryter ihop. Försöka sova är bara att glömma... Jag har inte ens orkat prova hälften av alla tips som snälla människor har kommit med, att smeta aloe vera på det här känns lite som att försöka spotta på det. Eller som när jag kom in på akuten med smärtor från hell, två eller tre tradolan i kroppen och sköterskan meddelar att hon inte får ge mig något annat utan läkares godkännande "förutom alvedon, och det skrattar du väl bara åt nu gissar jag...".

Krux blev glad i alla fall, han fick ju sällskap.

Kom UT nu då, jäkla unge, medan jag har någon hud kvar!!! 6 dagar kvar till BF, och jag skulle just nu kapa en tå om det skulle göra så att de satte igång mig. Jag återkommer när det börjar handla om fingrar, hela fötter eller varför inte ett ben eller två...

Noterat

Noterat ett: min mage är iögonfallande och drar verkligen blickar åt sig. Folk kan inte titta mig i ansiktet/ögonen längre, blicken flackar mellan magen och ansiktet. Jag känner mig lite som tutt-Lisan som har urringad tröja på sig på krogen kvart i två. *fniss*


 Noterat två: Det är väldigt roligt att berätta att jag ska gå över två veckor, och att det därför är minst tre veckor kvar tills jag får min bebis. Om de inte själva gick över två veckor, så känner de någon som gjorde det. Kanske är tanken att liksom förbereda mig på att det kan bli så, så att tanken är god, men märkligt nog är det ingen som tycker att det är ok att förbereda mig på att bebis dör vid förlossningen eller att det är något annat hemskt fel? Jag är inte dum, jag VET att det är fullt möjligt att jag går över två veckor, på samma sätt som att jag vet att det är fullt möjligt att min förlossning går åt helvete och Pyret dör. Jag behöver inte påminnas om någotdera, det gör mig bara deprimerad. Är det så jävla farligt med lite uppmuntran istället? Gör det ont att vara lite uppmuntrande och snäll?

Noterat tre: Det finns ingen ände på hur många goda råd som kan ges med diverse tips för att sätta igång förlossningen. Jag ska ha orgier, jag ska ut och springa och cykla, jag ska ligga hemma på soffan och slappa, jag ska äta pizza och jag vet inte allt vad jag ska göra. Tycker det är skitskoj med alla idéer! :-) Pizza lät som en fantastiskt bra idé, det provar jag ikväll. Jag återkommer kanske med rapport om det fungerar eller ej. Springa och cykla är ju inte riktigt genomförbart, och orgien visade sig vid en närmare genomläsning bestå av en alldeles vanlig tvåkant - vännen som det skrevs om skulle gå promenader med mig, inte vara med i orgien.

Mammaledig - fast utan någon att vara mamma åt.

Om man inte räknar Krux då. *s*


I fredags gjorde jag sista dagen på praktiken för den här omgången. Jag orkade helt enkelt inte mer - både fysiskt men även mentalt blev det för jobbigt även med halvtid. Istället är tanken att jag ska göra lite skrivuppgifter och slappna av här hemma den här veckan. Jag måste bara ringa FK och CSN för att klura ut hur mycket det här strular till allt, USCH vad jag hatar sånt här administrativt trassel! Men det känns ändå skönt att jag till slut bestämde mig för att ta det lugnt, sista veckan bet jag ihop på praktiken och grät och deppade hemma. Det kändes faktiskt inte riktigt sunt att må så.

Jag hann ändå göra klart alla uppgifter på praktiken förutom en - de självständiga dagarna lämnade jag till när jag gör resten av timmarna där i februari eller när det nu kan tänkas bli. På det viset får jag väl vara nöjd, tycker jag.

Det är lite ensamt här hemma. Polly åkte till övik igår, visserligen inte för evigt men det känns nästan som det ändå. Om lite mer än en vecka kommer hon tillbaka för några dagar, och sedan bestämmer vi oss definitivt för om hon ska bli öviksbo eller ej. Krux är alltså ensam hund nu, vilket förmodligen känns märkligare för mig än för honom. JAG vet ju att det är för en längre tid än bara ett par dagar, det vet ju inte Krux...

Polly söker nytt hem

"Va? Godis?" Foto: Anders Gradin

Jag har med sorg i hjärtat bestämt att hon förtjänar ett bättre hem än mitt, nu när det utökas med en sådan där liten tvåbening som hon tycker är läskig. Jag tror att hon i längden kommer bli undanstängd för att jag inte orkar hålla den kollen som krävs, och det känns inte sjysst mot henne.

Polly (O'flanagan Discovery, S29967/2006) är min 6åriga flattik som jag nu alltså vill omplacera till ett hem där hon kan få vara med, och få den kärlek som hon lever för. Hon är en fantastiskt snäll och fin liten tjej som är oerhört social, men som alltså även har en liten social osäkerhet som visar sig genom att hon tycker att barn är lite konstiga och läskiga. I första hand backar hon naturligtvis, men jag kan INTE svara på vad hon gör om hon känner sig riktigt trängd och det gör att jag inte vågar ha henne hemma på heltid med en parvel som ska växa upp. 

Polly är oerhört kärlekstörstande, hon blir vansinnigt lycklig om hon får den minsta lilla uppmärksamhet. Hon är otroligt lydig, den lydigaste hunden jag någonsin har haft. Hon går alltid lös på promenader, för det mesta helt självmant snett bakom en och man kan väldigt lätt be henne att gå bredvid/bakom. Hon springer aldrig någonsin fram till någon annan människa eller hund och släpper man henne fri så att hon får springa omkring lite så kommer hon omedelbart tillbaka oavsett vilken störning som finns om man ropar på henne. En klapp eller en blick räcker bra som belöning, men självklart tycker hon att det är jätteskoj att leka med bollar, kamplek (där hon är aningen försiktig, det tog ganska lång tid innan jag fick henne att förstå vad hon skulle göra - hon var för artig och ville släppa leksaken) och godis. 

Polly som yngre, på den tiden när hon var utställningsstjärna...

Polly är en hund som kräver väldigt, väldigt lite. Jag har haft henne som sällskapshund och hon trivs jättebra som det, hon kräver alltså inte en massa motion eller träning. Dock är hon hemskt trevlig att träna med också, om man känner för det. Hon har lite grundträning i jakt och spår (men går gärna över till sök om hon får vindvittring på klöven när hon spårar, därför har jag inte kommit mig för att starta henne i viltspår) och har tävlat lite agility. Första gången jag tävlade en hoppklass med henne så hade vi tränat 11 (elva!) gånger bara, så hon är väldigt lättlärd - den banan gick vi runt, med 5 fel. Sedan dess har hon med sparsam träning knipit några pinnar, vi åkte upp till skellefteå förra året och hade inte jag tjutit av glädje när hon skulle hoppa sista hindret på en bana och därför orsakat en rivning åt henne, så hade vi fått 4 pinnar av 4 möjliga. Nu blev det "bara" 3 pinnar av de 4 loppen. ;-)

Världens finaste lilla tjej

Hon är alltså helt vansinnigt lättsam och trevlig att ha. Hon passar till de flesta hem där det inte bor mindre barn på heltid, oavsett om man vill ha en hund att jobba med eller en hund till rent sällskap. Hon har varit helt frisk och friröntgad. Hon har en retinopati på ena ögat som konstaterades 2008, och som har kollats upp i omgångar, senast i april i år och då hade den fortfarande inte förändrats något, alltså inte blivit något värre under de här åren. Hon är mentalbeskriven och har ett trevligt MH för en sällskapshund (hon gjorde inte så hemskt mycket, hade bara en trevlig attityd mot allt som hände utan att reagera särskilt stort på det) med etta på skotten. Hon är utställd några gånger i yngre år. 

Liten vappe!

Polly föddes 2006 i Stöcksjö, när hon var 8 veckor flyttade hon från Stöcksjö till mig i väntan på hennes hem hos Anita. Efter ett par år hos Anita kom hon tillbaka till Stöcksjö och jag tvekade inte mer än en minut - klart att den här finaste lilla tjejen skulle få komma tillbaka till mig! Den enda gången jag någonsin har skaffat hund enbart med hjärtat, för egentligen hade jag ju redan huset fullt av hundar... Jag har inte ångrat det en sekund, hon har bara varit trevlig och lättsam att ha. 

Är du intresserad? Vet du någon som skulle kunna vara intresserad? Har du frågor? Hör gärna av dig! flatteligan@hotmail.com, 0733-129 333

Grattis Krux på 5-årsdagen!

För 5 år sedan föddes du i Stöcksjö. För lite mindre än 5 år sedan valde du mig - genom att bajsa på mig. Knasboll, knäpp, galen, tokig, Idiot, Valp, pucko, bäng och jobbig, men även fantastisk, underbar, gulligast i världen, snäll, fin och bäst. Aldrig har jag ångrat dig, inte ens den gången när jag fick ta båten ut i sjön och hämta igen dig för att du tänkte ta en liten (hmm) simtur. Även om det var NÄRA den gången, kan jag erkänna.


Du är min allra, allra bästa kompis, och jag älskar dig.

I morse var Krux lite ledsen utanför grinden. Han tycker nog att han är lite väl mycket ensam nu när jag nästan aldrig sover i gästsängen - jag får ont av att ligga där. När jag klev upp blev han jättejätteglad, och nu har han varit lycklig och nöjd med att ligga och sova i soffan bredvid mig, så det var så uppenbart bara sällskap som han ville ha. Mitt göllefjun! Nyss klev husse upp, det struntade han fullständigt i - han var nöjd med att ligga kvar nära sin mamma.

Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år!!!

Krux har fått träna!

Det har lugnat sig i skolan och hussen har fått för sig att man kan hjälpa till med städning av hemmet så jag har faktiskt gjort något som jag lovat min lilla hund rätt länge nu: lite träning! I förrgår eller så tog jag bilen (jag hade för ont för att gå) och lämnade lite dummysar på ön i lilla dammen och i buskaget längre bort. Det ÄR svårt för liten valp! Att gå i rakt fram i dammen är supersvårt, för om man går runt så går det mycket mycket fortare, vattnet är mycket smalare där så då kan man nästan hoppa från stranden till ön direkt. Och det är jättejättesvårt att gå snett förbi dammen och till buskaget längre bort! Vattnet drar så himla mycket så antingen stannar han och låser sig, eller så tar han en vid omväg för att INTE utsätta sig för frestelsen.

Den här gången hade jag lagt ut rätt många dummysar på samma gång, så jag tror faktiskt att jag lyckades få till det rätt bra på slutet, när jag kunde mängdträna lite.

Igår åkte jag ut till klubben för att kolla in Angelica och Annas träning inför dagens lydnadsuppvisning, och passade på att träna lite också. Krux fick mest pinga till kon, och sipåfan, det gjorde han riktigt, riktigt bra!! Jag kunde ta bort target och de gånger han var på själva konen var hemskt lätträknade den här gången.

Jag provade till och med att lägga ihop konen med ruta och apporter, och han springer till konen även fast han har sett mig lägga ut target till rutan (tänkte att det kunde behövas lite hjälp, och jag hade rätt) och apporter. Och de gånger han blev tveksam när han skulle till ruta eller apporter sedan, för det är ju lite svårt om man är pojke och ska hålla två saker i minnet samtidigt, så går han självmant tillbaka till konen. Det gjorde mig så himla glad att han väljer det istället för att söka upp mig eller bara springa åt något håll, så det fick han karameller för faktiskt. *s*

Han fick göra ett par inkallningar också där jag INTE behövde använda DK på läggandet, och så fick han prova lite platsliggning med hakan i backen och det var också jättesvårt. Fast vid det laget var han nog lite trött också tror jag.

Nå: klad hond!

Idag ska jag åka upp till hundens dag och kommendera lite och kanske få se andra människor också vilket ska bli skoj (känner mig lite lätt instängd), och sedan åker jag vidare till biblan och skriver FÖRHOPPNINGSVIS klart hemtentan från förra kursen. Då är jag i fas igen, hurra!

Varför man INTE vill hångla med mig idag

Ni vet den här vidriga, äckliga smaken man får i munnen av att ha ont i halsen och vara snuvig? Liksom rost, fast mer åt det slemmande, mögliga hållet. Nå, toppa det med att vara ganska långt gången med bulle i ugnen, så blir det slemmande, möglig rost med en kraftig essens av sur kräk, dvs smaken av sura uppstötningar. Hejja. Tro om jag kan få lov att köpa lite halstabletter - inte för att göra halsen så mycket bättre för jag tycker faktiskt inte att halstabletter brukar hjälpa, utan för att både omgivningen och jag själv ska stå ut med min andedräkt.

MEN: utställning i boden it is! Så himla glad. :-) Det löste sig till slut, alltihop.

Dagens tre bästa/sämsta, dvs hej klagomuren

Dagens bästa:
1. Jag har morötter hemma

2. Jag har inte brutit benet

3. Det regnar inte så mycket - vilket inte spelar så stor roll EGENTLIGEN, för jag ska inte vara ute, men jag har som ni kanske märker lite svårt att komma på grejer här.



Dagens sämsta:
1. Hej Feber. Något varmt att dricka? Ditt besök var ju inte HELT oväntat så du får inte gevalia, men jag kan nog skrapa ihop lite te. Du, det var inte det sämsta tillfället i världen att komma förbi, det kan jag erkänna, men det var inte helt bra timing ändå. Tror du att vi skulle kunna ta den här dejten nån annan gång?

2. Det blir nog ingen utställning i boden för Krux. Jag är så jävla ledsen, för jag ville så gärna. Jag har inte råd att åka upp med egen bil, dessutom känns det lite vanskligt att åka så pass långt så pass nära förlossning. Särskilt läskigt blir det om jag måste ta tåg/buss, vilket jag inte kan göra ändå för det kostade MINST 700 pix TOR och då måste jag dessutom sitta i en buske nånstans i typ 10 timmar och be till gud att jag slipper FÖDA i den där jävla busken. Och så blir jag liksom så himla ledsen, för jag skulle kanske kunna få skicka upp honom med några men nu svarar de inte ens på mina kontaktförsök, och det känns som att de försöker förhala så att de ska slippa honom så då känner jag mig jätte-ivägen och ful och dum och besvärlig med min fula hund som inte platsar i en utställningsring. Förmodligen är det ju feber och gravidhormoner som gör att jag reagerar så starkt, men det är ändå aldrig roligt att känna sig ratad.

3. Jag kunde inte följa med till Sundsvall (eller om det var Timrå) idag för att kolla på Nemis MT för jag måste plugga, och nu orkar jag ändå inte plugga för huvudet känns som en värkande varböld och jag kan liksom inte tänka.

EDIT: nu regnar det...

Senaste mag-nyheterna

Jag har liksom gått och väntat på ett par saker, som det har stått om i alla sådana där graviditets-kalendrar för länge sedan: hicka, och sammandragningar.

NU! Senaste veckan har det dragit samman en hel massa faktiskt, nu är det sådär så jag funderar på om det är normalt, men det är det ju säkert. Och igår hickades det. Det har säkert hickats en hel massa förut konstaterade jag, för jag kände inget i magen, det var när jag lade handen mot magen för att stödja armarna som jag kände hickan mot handen.

Något jag INTE har gått och väntat på, är att få mer svullna händer. De är avdomnade och det värker i dem, jag har svårt att skriva, får en massa stavfel hela tiden. Ringen, som jag förut har haft runt halsen mest för att den ibland kan vara svår att få AV, kan jag numera bara glömma att jag får på. Pierres ring passade däremot rätt bra.

Hej, vecka 34, jag har väntat på dig, blev så glad när du kom igår! :-)

Hur går det med mina mål för året?

Jag sökte igenom bloggen för att hitta ett inlägg, men så hittade jag igen mina mål istället. Tänkte bara liksom uppdatera vad som har gått bra och inte, medan jag har ett par månader på mig att kanske rädda situationen!


Mål för mig:
- Döma några lydnadstävlingar, helst alla fyra klasser (vid olika tillfällen) JAPP! - Klara av mitt jobb som sammankallande i lydnadsgruppen på ett tillfredsställande sätt Mja... Nu har jag ju hoppat av. Men jag tror att det var ok INNAN dess, så jag tänker säga JAPP! på det med, med lite reservation.
- Bli färdig lydnadsdomare även för elit JAJJEMEN!
- Utbilda några tävlingsledare för klubbar runt Umeå (och för Umeå också såklart) Ja, jag gjorde ju mitt bästa, fast av bara 4 st som hoppade på utbildningen så var det bara 1 som klarade sig helt och hon flyttade. Så, där måste jag säga NEJ fastän jag faktiskt inte tycker att det är mitt fel så att säga. :-/
- Lära mig säga nej. Jag ska INTE vara TL på mer än tre MH i år. Jag ska INTE döma på mer än max 5 tävlingar. Jag ska INTE hålla mer än två kurser. Jag ska INTE ta på mig något mer jobb för någon klubb.  Jag ska INTE vara tävlingsledare för andra klubbar än UBHK i år vid mer än max 2 tillfällen. Det här klarade jag däremot GALANT! ett MH (eller två, med två hundar varje dag, fyra hundar totalt mao). dömt på 6 tävlingar, men vad tusan, nära KAN skjuta en hare om haglet splittrar sig mycket, och jag kan inte komma ihåg att jag har varit TL på mer än en enda tävling utanför klubben.
- Få godkänt på alla kurser jag går på skolan Nej. Sista kursen innan sommaren har jag fortfarande rester på, eftersom jag kräktes bort min praktik. Och den kursen som börjar på måndag kommer jag OCKSÅ få rester ifrån, även där på praktiken. Den kommer jag ju troligen inte kräkas bort, men jag kommer ju föda barn mitt i alltihopa istället.

Mål med hundarna:
- Kyuss ska klara av att vara ensam i mer än en timma utan att börja tjuta JAPP. Och nu är det JAG som är ensam istället, inte bara en timma utan i evighet.
- Krux ska klara av LKL 3 JAPP. Så jäkla skönt.
- Krux ska klara av AKL i spåret Nä, för den jäkla hunden bestämde sig för att DET var en bra dag att prova något nytt: strunta i pinnarna.
- Krux ska starta i jakten och få minst en tvåa i NKL NEJ, för vi har inte tränat, för matten har varit mer eller mindre invalid.
- Krux ska ställas ut minst en gång Kanske! Vi har inte lyckats än, men jag hoppas kunna anmäla till boden.
- Polly ska få två pinnar i hopp, och två pinnar i agility  Nästan! Om jag inte minns fel har hon två pinnar i en klass och en pinne i andra.

Dagens fyra bästa/sämsta

Dagens bästa:
1. Jag har fått VFU-plats! Fyra km bort bara, vilket innebär att jag har så ENORMT mycket större möjligheter till att få i alla fall delar av min praktik avklarad. Även om jag inte har bil så är liksom 4 km något som kanske till och med jag klarar av att ta mig på något vis. På samma vis ger det så oändligt mycket bättre möjligheter till att kunna klara av lite rester från den här praktikperioden under mamma-ledigheten.

2. Idag kände jag tydlig hicka för första gången. Jag har faktiskt inte lyckats känna någon hicka förut, men den här gången var det liksom ingen tvekan om att det var just hicka och inget annat.

3. Jag har klarat av muntliga tentan till kursen idag! Det gick rätt bra, jag fick dessutom en fråga som jag gillade att besvara liksom, så det var inte särskilt svårt.

4. Jag fick svar på den tentan som jag skickade in i lördags - den är rättad och godkänd. Det innebär att jag nu har chansen att få CSN retroaktivt från kursstart, så fort poängen kommer in i Ladok och jag har fått ett intyg från läraren och CSN har godkänt allt.


Dagens sämsta:

1. Att jag inte kunde ringa till barnmorskan och fråga om nästa veckas tid går att ändra idag HELLER. Jag har gett upp att försöka ringa tillsammans med Pierre så att vi är säkra på att få en tid där han kan vara med, så jag skulle låna hans telefon för att ringa själv idag... Jo, fast då var den ju avstängd och jag kan inte hans PIN-kod så då kunde jag ju ÄNDÅ inte ringa. Så jävla pinsamt! Det kommer att bli så himla pinsamt att ringa på måndag, det är inte direkt i god tid.

2. Cykelturen hem. Fy fan, rent ut sagt. Dels regnade det, och jovisst, det är ju inte KUL att vara ute i regn normalt sett heller, men det gjorde att jag blev så kall att jag fick utslag över halva mig. Jag kunde bara inte sluta titta på mina händer när jag kom hem, jag var helt fascinerad över hur groteska de såg ut - uppsvällda så det var inte sant, knallröda på vissa ställen och kritvita på andra. Och regnet var inte det värsta, fy FAN så ont det gjorde efter ett tag - inte bara i rygg och höft utan även i revbenen, särskilt det nedersta revbenet på höger sida, jag trodde faktiskt jag fick en spricka i det där ett tag och jag är fortfarande inte alls säker på att det är helt, det kan mycket väl vara trasigt för det gör ONT.

3. Att jag har varit lat och dum och inte städat ordentligt de 3-4 senaste dagarna, vilket innebär att jag faktiskt måste ta tag i det idag, och nu har jag ju rätt ont. Det ser förjävligt ut här igen...

4. Att jag inte bara har varit lat med städning, utan med hundar. De MÅSTE få en i alla fall någorlunda normal promenad och Krux MÅSTE få träna lite, det är synd om dem. Igen: jag har ingen bra dag idag efter cyklingen, dålig timing.

Kanske tur att Pyret inte kan engelska.

"So please when you die could you scream
Mercy, mercy for you and me?
It's true what they say, fucking for
Love might be the last legal drug."

Sjunger med för full hals i korn-bebisens morgon-tune. ;-)

Tog en paus och åkte och handlade lite.

Jag stod liksom inte ut med att sitta här och försöka plugga längre, jag fick panik. Jag kunde ju inte åka och fika igår heller, det var jäkligt trist, det hade varit roligt att få gratta Lina och få träffa lite folk.

Upp till jysk, köpte täcke till åkpåsen. Nu har vi täcke och ullfilt och fleecetyg/lakan, det enda som saknas är tyg till utsidan. Jag vill ha något som är lite vattenavvisande och någorlunda hållbart utan att vara stenhård galon, ska fråga syexperten (mamma...) vad hon tror kan bli bra. Vi tittade på lite saker på barnens hus också, mest för att jag ville göra nåt annat än att åka hem och plugga. Allvarligt, så jäkla sur jag blev alltså. "Mamma, du är så snäll och söt" och "Pappa, du är en tuff hjälte". Men hallå? Jag vill vara en tuff hjälte också, FAST jag är kvinna!

Vi hittade också en body i strl 36, tror jag det var. Läskigt liten! Ja visst, alltså prematurer måste ju också ha kläder, det fattar jag ju såklart. Men den var så HIMLA liten! Den måste ju vara för liten för mitt Pyre nu? Pyret är ju nästan full längd, det är bara fettet som saknas på honom ju.

Pyret har fått en säng

och jag bara dör, så gullig den är.

En liten rottingkorg med en liten sufflett, och så är den på hjul vilket jag tror kan vara rätt praktiskt.

Själv var jag så himla duktig igår, jag skrev klart den där gamla hemtentan och skickade in och det var helt obeskrivligt skönt. Nu sitter jag här och bara VILL inte börja läsa in mig på nästa hemtenta. Det känns så motigt! Målet är att göra klar halva hemtentan och göra klart den uppgift som ska in imorgon, och börja titta lite på alla de där begreppen som vi ska ha föreläsning om imorgon och kunna till på tisdag. Förhoppningsvis blir hemtentan klar på måndag, så att jag hinner börja förbereda mig för muntliga tentan på fredag i god tid och då TROR jag att jag är ifatt igen??

Jag måste upp till studievägledaren och VFU-enheten på måndag också och fråga hur man kan lösa min praktik på nästa kurs.

Margaret Donaldson om Krux.

Linjemodalitet - där och då
Om du visar en ny leksak (en tom ölburk i ett dike) för ett barn (Krux) som redan leker med en leksak (har ett äpple i munnen), så kommer han inte bara att släppa leksaken (äpplet) han redan har. Barnet (Krux) kommer att fundera på hur han kan ta emot den nya leksaken (ölburken) utan att släppa den gamla (äpplet). Han kommer att ana att den nya leksaken (ölburken) kan vara rolig att ha, men inte nödvändigtvis på bekostnad av den leksak (äpplet) han redan har. Linjemodalitet handlar om att ha förmåga att värdera det som ännu inte är, eller det som skulle kunna ha varit, mot det som är.


Fritt från Askland och Sataöen "Utvecklingspsykologiska perspektiv på barns uppväxt", 2003

Hur han löste problemet? Han tuggade i sig äpplet så det bara sprutade äppelbitar (som Polly snabbt slängde i sig) och högg ölburken, som nu står här på vardagsrumsbordet och väntar på att hamna i pant-tunnan.

Ni som inte orkar höra ett evigt klagande kan strunta i att läsa här.

Idag har jag tyckt så jävla synd om mig själv, och varit väldigt ledsen. Dels för att jag hux flux fick dubbelt så mycket att plugga, eftersom en gammal kurs som jag trodde var klar INTE var klar, och det var liksom ingen liten uppgift som saknades heller. Jag skäms så jävla mycket, för det hela beror ju bara och enbart på att jag är stenkorkad - jag hade ju kunnat KOLLA lite tidigare! Det är alltså inte det minsta synd om mig för det här, MEN jag är ändå ledsen.

Dessutom har jag ju kvar rest på min VFU (praktik) från förra terminen. Jag mådde fruktansvärt illa 24 timmar om dygnet och kämpade allt jag bara kunde för att ta mig dit och göra det bästa jag kunde, men vissa dagar tog jag mig inte upp ur sängen helt enkelt. 7 dagar saknades, och för det fick jag 4 veckors rest. Min eventuella plan var att jag skulle kunna göra en del av de där fyra veckorna under nästa praktiperiod som kommer under nästa kurs. Dels så lär jag inte kunna "jobba" heltid, dels så har jag fått för mig att man inte får börja en ny VFU om man har rest från en föregående.

Nå, jag hade liksom tänkt traska upp till studievägledarna och VFU-enheten med min plan och fråga om den var genomförbar, och tyckte själv att det var en så himla bra lösning - då kunde jag göra det mesta av den resten under den här VFU-perioden som kommer, och resten, några strödagar, borde jag kunna göra när jag är mammaledig sedan. Bra plan, va? Ja, förutom att det ju inte kommer gå. Jag jobbade i tisdags, 5 timmar. Det var jätteroligt och det kändes hur fint som helst, tills det var kväll. DÅ gjorde det ont. Nu, två dagar senare, har jag FORTFARANDE ont. Så pass ont att jag tar alvedon för att sitta och plugga och laga mat. Av fem timmar?? Hur tänkte jag då att jag skulle kunna jobba närmare fyra timmar om dagen varje dag?

Vad ska jag då göra de där 5-6 veckorna när alla andra är på VFU i förskoleklass? Tror den börjar redan den 15:e oktober så det känns ju inte aktuellt att ta ut mamma-dagar redan då, faktiskt. I så fall försvinner ju flera veckor med mamma-dagar helt i onödan.

Mä, de håller ju inte vad de lovar ju.

Barnmorskan: På förlossningen vill vi göra allt för att du som föder ska ha det bra, känna dig lugn och stark. Jag: Så bra. Jag vill ha med min hund Krux, går det bra?
Barnmorskan: ...

Igår var jag på infoträff på förlossningen. Egentligen kom det inte så mycket NY info direkt, men det var en väldigt bra föreläsning ändå! Jag passade på att fråga om man fick ha med dator och hur det var med internet och så, så att jag slipper ladda ner och bränna en massa skivor om jag vill lyssna på musik, då kan jag ha spotify bara, praktiskt. Bara vi har med eget internet (får la köpa en sådan 1-dygns mobilt internet eller så) så gick det tydligen bra, och så fick man inte ha sådan utrustning närmare än 1,5 meter från all teknisk utrustning. Jag vet inte om Pierre reflekterade över det och insåg att jag med andra ord INTE kan ha hörlurar om jag ska lyssna på korn? Han är ju rolig han - jag har informerat honom om att jag kommer vara arg, säkert slåss, jag kommer kanske att bajsa och kräkas och blodet kommer forsa, och det är tydligen helt ok för honom fast han är rätt känslig med sånt egentligen. Men när det kom till frågan om vilken MUSIK jag skulle få lyssna på när jag ligger där i mina enorma plågor, då var det minsann inte ok längre. Hahaha!! :-D

Dessutom var jag lite korkad när jag satt där på den där föreläsningen. Pappa ringde, säkert för att fråga när han kunde komma och hämta Kotte. Jag tryckte bort honom och skrev sedan ett sms: Vi är på förlossningen. Fnissade lite, och tänkte att jag skulle skicka det så bara, men så blev jag lite snäll och lade till "på info, bara. ;-)". Jag tänkte inte alls på att det kan man ju tolka lite olika... Antingen som jag tänkte, att vi bara var där för att få info. ELLER som pappa tog det: "Vi är på förlossningen, bara så du vet." Ojdå.

Besök hos barnmorskan

Hemläxa: blodpudding, förlossningsbrev och packa BB-väska... Himmel.


Från att ha superbra järnvärde så har det gått ner. Egentligen inte till något värde som är dåligt, men eftersom det har gått ner så mycket på bara tre veckor tyckte BM att jag skulle försöka äta lite blodpudding för att motverka att det går ner mer. Så, det blir dagens middag - så behöver jag inte planera och fundera på det, så skönt då. ;-)

Dessutom fick jag både med blodgrupperingspapper (jag var rhe-positiv, vilket kändes väldigt skönt, är man rhe-negativ kan man tydligen "krocka" med bebisens blodvärde och då kan bebis bli lite sjuk), lista på vad man behöver ha med till förlossningen och en mall för vad som man förslagsvis kan skriva i sitt förlossningsbrev. Det känns rätt läskigt att man fick det redan nu, men jag förstår ju varför - även om det är mycket, mycket ovanligt så ÄR det ju helt möjligt att jag föder innan jag ska till nästa besök om ungefär två veckor.

Dessutom är jag inte på gränsen till, nästan, väldigt nära men inte riktigt EXTREMT STOR längre. Nu var jag faktiskt mer på mitten av den där kurvan! Istället var jag fet, haha. Jag har gått upp ganska fort nu på slutet, nu hade jag gått upp 8 kg sedan inskrivningen. Kanske bäst att börja tänka på kosten litegrann? Jag behöver i alla fall förmodligen inte oroa mig för hård mage, vi köpte en sådan korg med plommon på ICA och det är så jävla gott så jag kan bara inte låta bli dem, jag har säkert redan ätit upp hälften. *skäms*

Men vem räknar?

Det är inte så att jag längtar, eller så. Inte less, nejdå!

Ett litet paket varje dag, där i ligger en godis till mig och en till blivande pappan. Än så länge är de så jävla många, de där paketen, men de har ju redan börjat minska så NÅGOT händer ju uppenbarligen: dagarna går och det närmar sig så sakteliga!

Mycket plugg för mig just nu, dels den kurs jag håller på med just nu såklart, men så upptäckte jag dessutom till min förskräckelse att den där uppgiften som jag inte har gjort till en gammal kurs inte har gjort sig själv under sommaren, så nu sitter jag och kämpar med den också. Jag blir så irriterad på mig själv ibland, karaktär - vad är det? Det här innebär att jag inte hinner träffa min syster och sötaste syskonbarnen särskilt mycket när de är här uppe och hälsar på, vilket känns jävligt trist faktiskt.

Å andra sidan får jag chansen att få umgås lite med Kotte, han får bo här medan hela Kaxås-familjen rumlar runt i Ansmark. Han är mer än lovligt skraltig nu, så det känns lite skönt att hinna få rå om honom lite. Igår tände han dock till lite, och jag blev både förvånad och glad: jag fick två älgskånkar av snällaste Miss J, och låg och krälade på golvet i duschen och försökte såga av de där älgbenen så att jag skulle få en klöv som var lite mer hanterbar ute i skogen sedan. Kotte stod över axeln och tittade en stund, och plötsligt så hugger han, snabb som en kobra! Det är fortfarande inget större fel på hans gripande, full mun och det var inte så jäkla lätt att få honom att släppa den heller. MIN KLÖV!! JAG HITTADE DEN!!! Ge FAN i MIN klöv sa han, så där låg vi och liksom brottades lite på toagolvet helt plötsligt. :-D

På tal om hundar som kan ta sig ton, så fick jag Krux att morra åt mig för någon dag sedan. Krux har jättefin lek och jättefin kamplek, men jag har aldrig hört att han har mer än grymtat till när jag puttar på honom eller slår lite på honom när vi leker. Jag blev jätteglad, faktiskt! Jag får nog aldrig Krux att bli ARG, som Kotte kunde bli när man slog och hotade honom lite i lek, men det kom iaf små lekmorr nu! Min lilla fjant, det tog fem år.

Om någon timma åker vi upp till barnmorskan för ännu en koll... Jag känner mig oförtjänt pigg nu faktiskt, så håll tummarna för att alla prover också visar det. Det som är värst nu är nog nästan att jag liksom inte kan andas. Eller jag kan andas, men det ger liksom inget. Jag sitter här och hyperventilerar i panik och det känns inte som att jag får något syre ibland, sjukt obehagligt! Om jag kommer ihåg att då och då anstränga mig och ta lite djupare och rejälare andetag går det bra, så jag antar att det hela liksom beror på att det är trångt att andas. Om jag inte tänker på det så tar jag väldigt ytliga andetag som inte ger så mycket, och efter en stund så får jag helt enkelt syrebrist.

Nej, nu är det så HELT klart slut på paus. Åter till kräkuppgiften!!

Vi är en hund kort.

Vissa av er vet, vissa av er har nog misstänkt och många av er vet inget alls. Måndag den 13:e augusti fick Kyuss avsluta sitt liv på djurkliniken i Umeå. Vi vet inte riktigt vad som hände, han kräktes lite från och till i några dagar men var pigg och glad till på söndagen, på natten till måndagen var han döende och på måndagen röntgades han, togs lite blodprover på och fick ligga med dropp innan jag och veterinären tillsammans beslutade att det var snällare att låta honom få slippa. Vad han dog av vet jag alltså inte, och det gör inget att jag inte vet. Det spelar ingen roll, det som spelar roll är att han är död. En bit av mitt hjärta är borta, det ligger begravt djupt i den kalla jorden i vår stuga på höga kusten. 

Det känns. Jag har lite svårt att hantera det hela, tror jag, och jag gör mitt bästa för att inte bli påmind, att inte tänka på det. Jag vill alltså INTE få några kommentarer med ”jag beklagar” eller liknande, och jag vill ABSOLUT inte att någon tar upp det om ni pratar med mig. Enda anledningen till att jag skriver den här texten är för att SLIPPA få frågor och kommentarer som påminner. Snälla ni, försök komma ihåg det. 

Stort tack till fina Helena, som har lånat ut sin lilla Sally till mig. Det betyder väldigt mycket – dels är hon en förbaskat trevlig hund, men dessutom tänker jag inte på samma vis på att det är två skålar med mat, två hundar att hålla reda på ute på promenader och jag kan prata om ”mina” tre hundar. Det hjälper väldigt, väldigt mycket.