torsdag 13 juni 2013
lördag 6 april 2013
Håll inte andan
Men håll ut, det kommer nån slags inlägg inom någon någorlunda acceptabel framtid. Under tiden kan jag bara berätta att det inte blev någon kurs för mig i vår. Det går inte ihop att både jag och pyrets pappa ska jobba/plugga på heltid, så istället är jag mammaledig, och gör eventuellt lite rester till en gammal kurs hoppas jag.
Idag ska jag försöka sortera och redigera lite bilder och filmer, så det lär väl komma någon slags bild/film-inlägg kanske. *s*
Idag ska jag försöka sortera och redigera lite bilder och filmer, så det lär väl komma någon slags bild/film-inlägg kanske. *s*
söndag 31 mars 2013
Om drömmar
(Melodi "Jag vill ha en egen måne")
Jag vill ha en egen pointer
som jag kan åka med.
Där jag kan glömma att nån varvar mig
Jag kan åka med min pointer
och göra vad jag vill
Där åker jag mens allting swooshar förbi
eller varför inte
(Melodi "I'm dreaming of a white chrismas")
I'm dreaming of a fast pointer
Just like the ones that runs so fast...
Jag vill ha en egen pointer
som jag kan åka med.
Där jag kan glömma att nån varvar mig
Jag kan åka med min pointer
och göra vad jag vill
Där åker jag mens allting swooshar förbi
eller varför inte
(Melodi "I'm dreaming of a white chrismas")
I'm dreaming of a fast pointer
Just like the ones that runs so fast...
lördag 23 mars 2013
Parstafett i holmsund
Med skidor och stavar från Pether, pjäxor från Helene och jacka från Pierre så åkte jag iväg till Holmsund för liten inoff tävling på Holmsunds hundklubbs spår på golfbanan. Hunden stod jag för själv i alla fall.
Det var en liten parstafett, man åkte två stycken i ett lag och åkte två små varv alltså 2+2 km var. Jätteskoj var det! Jag parade ihop mig med Lisa och hennes jaktcocker Elton och det visade sig att vi matchade varandra perfekt, vi ramlade på varsitt varv och gjorde nästan precis samma tider, jag gick 2 sekunder långsammare per varv.
Vi slutade näst sist (alla vorsteh och sånt med superproffsskidåkare hamnade självklart långt före) så jag tycker vi var ganska duktiga faktiskt. Jag lyckades klanta mig första varvet och kände mig riktigt taskig dock... Jag kom ifatt en kompis och skulle köra om, hade stenkoll på var hennes hund och min hund befann sig på spåret för att få en bra omkörning. Fast nu är det ju himla bra om man också har lite koll på var man SKA. Precis när jag ska köra om gör spåret en rejält tvär gir, så det blev aningen panik där ett tag. Båda två höll sig på benen och vi krockade inte eller så, men det blev ju verkligen allt annat än en snygg omkörning måste jag säga! Pinsamt.
Lisa bad någon snäll kvinna på plats att ta ett par bilder och så filmade Lisa också (klicka på länken). Filmen är från målgången i slutet och där syns det ändå att han har gått ganska hårt och blivit lite trött! Duktiga duktiga hund!
Allas individuella tider:
Hannes 4,10+3,52=8,02
Jan 4,07+4,08=8,15
Gunnar 4,20+4,22=8,42
Elsa 4,32+4,33=9,05
Jonas 4,50+4,25=9,15
Susanne 4,50+4,48=9,38
Anna C 4,52+5,04=9,56
Lisa 5,35+5,13=10,48
Lena 5,15+5,37=10,52
Anna N 5,40+6,29=12,09
Det var en liten parstafett, man åkte två stycken i ett lag och åkte två små varv alltså 2+2 km var. Jätteskoj var det! Jag parade ihop mig med Lisa och hennes jaktcocker Elton och det visade sig att vi matchade varandra perfekt, vi ramlade på varsitt varv och gjorde nästan precis samma tider, jag gick 2 sekunder långsammare per varv.
Vi slutade näst sist (alla vorsteh och sånt med superproffsskidåkare hamnade självklart långt före) så jag tycker vi var ganska duktiga faktiskt. Jag lyckades klanta mig första varvet och kände mig riktigt taskig dock... Jag kom ifatt en kompis och skulle köra om, hade stenkoll på var hennes hund och min hund befann sig på spåret för att få en bra omkörning. Fast nu är det ju himla bra om man också har lite koll på var man SKA. Precis när jag ska köra om gör spåret en rejält tvär gir, så det blev aningen panik där ett tag. Båda två höll sig på benen och vi krockade inte eller så, men det blev ju verkligen allt annat än en snygg omkörning måste jag säga! Pinsamt.
Lisa bad någon snäll kvinna på plats att ta ett par bilder och så filmade Lisa också (klicka på länken). Filmen är från målgången i slutet och där syns det ändå att han har gått ganska hårt och blivit lite trött! Duktiga duktiga hund!
Allas individuella tider:
Hannes 4,10+3,52=8,02
Jan 4,07+4,08=8,15
Gunnar 4,20+4,22=8,42
Elsa 4,32+4,33=9,05
Jonas 4,50+4,25=9,15
Susanne 4,50+4,48=9,38
Anna C 4,52+5,04=9,56
Lisa 5,35+5,13=10,48
Lena 5,15+5,37=10,52
Anna N 5,40+6,29=12,09
tisdag 19 mars 2013
Dagens reflektion i skolan
Hur förklarar man skillnaden mellan enkelt V och dubbelt, alltså W, för barnen? Min första tanke är ju att antingen är ordet utländskt, som wienerbröd, men uttalas som enkel-v i svenskan eftersom det är ett låneord som har fått ett försvenskat uttal, eller så uttalas det faktiskt som w. Alltså ett tjockare v, eller hur man nu ska beskriva det fonemet. Då blir det sweet - svit, swing - sving.
MEN.
Hur blir det då med alla Wiktor, Wilda, Wera, Oliwia och så vidare? Där kommer vi tillbaka till mitt gamla problem med att uttala namn som de faktiskt stavas, alltså stavar man sitt namn Chattarina så heter man Tjattarina, och stavar man Lindha, så heter man Lind-ha. Skitsnyggt? (Och nej Carin, h i Khi förändrar inte uttalet till något annat än Ki eftersom h är stumt bakom ett K där, och Carin blir inte Sarin heller *s*)
I min skalle blir Wiktor uttalat precis som det ska uttalas om man sätter dit ett W, det vill säga INTE likadant som Viktor.
Ska man då säga "jo, men det är för att dina föräldrar stavade FEL på ditt namn, Wiktor!" Prekär situation.
MEN.
Hur blir det då med alla Wiktor, Wilda, Wera, Oliwia och så vidare? Där kommer vi tillbaka till mitt gamla problem med att uttala namn som de faktiskt stavas, alltså stavar man sitt namn Chattarina så heter man Tjattarina, och stavar man Lindha, så heter man Lind-ha. Skitsnyggt? (Och nej Carin, h i Khi förändrar inte uttalet till något annat än Ki eftersom h är stumt bakom ett K där, och Carin blir inte Sarin heller *s*)
I min skalle blir Wiktor uttalat precis som det ska uttalas om man sätter dit ett W, det vill säga INTE likadant som Viktor.
Ska man då säga "jo, men det är för att dina föräldrar stavade FEL på ditt namn, Wiktor!" Prekär situation.
måndag 18 mars 2013
Vindelälvsdraget - eller "Jag gjorde det!"
I torsdags kickade årets Vindelälvsdrag igång, det som jag har kämpat så mycket för att kunna få vara med på. Jag kunde inte vara med på alla fyra dagarna, inte ens två eller tre som jag hade hoppats, men jag fick i alla fall köra EN sträcka, på lördagen.
Jag skulle köra en 8 km sträcka, och jisses så jag har nojjat över den där sträckan i veckan. Först läste jag på vindelälvsdragets hemsida att sträckan skulle "avslutas med kraftig stigning till växel i Åmsele" och tänkte att nu dör jag. Jag kommer ju göra som jag gör på Nydala, fastna i backen och stå där som en sköldpadda som har hamnat på rygg. Med skateskidor som har glid tar jag mig inte en meter om inte Krux drar upp mig, och efter en 8 km lång sträcka är det ju inte säkert att han ORKAR dra upp mig.Vad gör jag då? Tar av mig skidorna och går? Lägger mig ner och klöser mig upp? Förslagen haglade.
Men så var det nån som kläckte ur sig att äsch, den där backen är ingenting, men ha på dig en störtkruka till början av av sträckan: den som går i skog! Jaha. Nästa sak att oroa sig över, tack för det. Jag behöver ju inte bekymra mig över att vara en sköldpadda på rygg om funktionärerna får skrapa loss mig från barken på en gran istället.
Jag hade inte alls behövt bekymra mig om backarna, varken i början eller slutet. Däremot borde någon ha varnat mig för pinnarna som markerade spåret med jämna mellanrum. Vissa av dem attackerade! En pinne flög på mig och fällde mig mitt ute på isen så jag tjongade rakt ner på marken. Innan dess hade jag och en tjej med pointer (?) roat oss med att köra om varandra. Hon körde om mig när jag ramlade, och jag körde om henne när hennes hund stannade. Hon kunde åka skidor, men hennes hund drog ganska kasst, och min hund drog bra men så kan ju inte jag åka skidor då. Riktigt roligt sällskap ute i spåret! Efter skogen lät jag henne köra före och körde ganska långsamt själv för att inte köra om, hennes hund drog nämligen ganska bra när den fick en hare och jag ville inte köra slut på Krux för tidigt.
När jag gjorde min vurpa hamnade hon ju rätt långt före. Jag smäller ner i marken och tappar luften och fan vad ONT det gjorde!!? Jag har aldrig tappat andan på det viset förr, otroligt obehagligt. Det svartnade och jag låg där och kved och kippade efter andan, anfådd som jag var. Till slut lyckas jag kravla mig upp mest bara för att jag hörde en skoter bakom mig och inte ville att de skulle tro att jag var döende. Så jävla pinsamt. Självklart är det fotograf-skotern, så jag blev dessutom FOTAD precis efter min vurpa. Jag kan knappt stå på benen och ser ut som döden i ansiktet.
Men Krux drar bra i alla fall, som ni ser. Han fick ju dra mig nästan helt utan att jag kunde hjälpa till alls nån kilometer där, för jag kunde bara kippa efter andan så hela kroppen fick liksom syrebrist och domnade bort. Sista två kilometerna eller så kunde jag hjälpa till igen och den där sista backen gick jättebra för hunden var rätt pigg fortfarande, jag hade ju sparat på honom med den hemska backen i åminne och så var den inte så himla farlig.
Sammanfattningsvis är jag ganska besviken på mig själv. Dels för att jag var så jävla otroligt klantig, men även för att jag sparade oss i onödan i rädsla för en backe som inte var så himla hemsk. Jag hade kunnat göra det mycket bättre, och det grämer jag mig över. Å andra sidan: jag gjorde det! Jag var med på vindelälvsdraget, och för sisådär 3 månader sedan kunde jag knappt gå en och en halv kilometer om jag gick väldigt långsamt. Hunden var med på vindelälvsdraget, och för sisådär 3 månader hade han inte en enda muskel på hela kroppen. Jag gick in med näst sämst tid, 31,38 på 8 km.
På eftermiddagen ringde en lagmedlem och bad att få låna Krux till söndagen, då skulle han gå en delad sträcka, en liten 5 km. Visst! Bara det att lite plötslig sjukdom i laget gjorde att Krux helt plötsligt fick gå 13 km. Jag höll på att svimma när jag hörde det, men det gick tydligen bra, och Kurt som lånade Krux var så nöjd så! Jag blev så himla glad över att få höra att jag har en så duktig hund, jag blev så himla glad över att jag har en så duktig hund och jag blev så himla glad att Kurt ville låna honom och att det gick så bra.
Jag skulle köra en 8 km sträcka, och jisses så jag har nojjat över den där sträckan i veckan. Först läste jag på vindelälvsdragets hemsida att sträckan skulle "avslutas med kraftig stigning till växel i Åmsele" och tänkte att nu dör jag. Jag kommer ju göra som jag gör på Nydala, fastna i backen och stå där som en sköldpadda som har hamnat på rygg. Med skateskidor som har glid tar jag mig inte en meter om inte Krux drar upp mig, och efter en 8 km lång sträcka är det ju inte säkert att han ORKAR dra upp mig.Vad gör jag då? Tar av mig skidorna och går? Lägger mig ner och klöser mig upp? Förslagen haglade.
Men så var det nån som kläckte ur sig att äsch, den där backen är ingenting, men ha på dig en störtkruka till början av av sträckan: den som går i skog! Jaha. Nästa sak att oroa sig över, tack för det. Jag behöver ju inte bekymra mig över att vara en sköldpadda på rygg om funktionärerna får skrapa loss mig från barken på en gran istället.
Jag hade inte alls behövt bekymra mig om backarna, varken i början eller slutet. Däremot borde någon ha varnat mig för pinnarna som markerade spåret med jämna mellanrum. Vissa av dem attackerade! En pinne flög på mig och fällde mig mitt ute på isen så jag tjongade rakt ner på marken. Innan dess hade jag och en tjej med pointer (?) roat oss med att köra om varandra. Hon körde om mig när jag ramlade, och jag körde om henne när hennes hund stannade. Hon kunde åka skidor, men hennes hund drog ganska kasst, och min hund drog bra men så kan ju inte jag åka skidor då. Riktigt roligt sällskap ute i spåret! Efter skogen lät jag henne köra före och körde ganska långsamt själv för att inte köra om, hennes hund drog nämligen ganska bra när den fick en hare och jag ville inte köra slut på Krux för tidigt.
När jag gjorde min vurpa hamnade hon ju rätt långt före. Jag smäller ner i marken och tappar luften och fan vad ONT det gjorde!!? Jag har aldrig tappat andan på det viset förr, otroligt obehagligt. Det svartnade och jag låg där och kved och kippade efter andan, anfådd som jag var. Till slut lyckas jag kravla mig upp mest bara för att jag hörde en skoter bakom mig och inte ville att de skulle tro att jag var döende. Så jävla pinsamt. Självklart är det fotograf-skotern, så jag blev dessutom FOTAD precis efter min vurpa. Jag kan knappt stå på benen och ser ut som döden i ansiktet.
Men Krux drar bra i alla fall, som ni ser. Han fick ju dra mig nästan helt utan att jag kunde hjälpa till alls nån kilometer där, för jag kunde bara kippa efter andan så hela kroppen fick liksom syrebrist och domnade bort. Sista två kilometerna eller så kunde jag hjälpa till igen och den där sista backen gick jättebra för hunden var rätt pigg fortfarande, jag hade ju sparat på honom med den hemska backen i åminne och så var den inte så himla farlig.
Sammanfattningsvis är jag ganska besviken på mig själv. Dels för att jag var så jävla otroligt klantig, men även för att jag sparade oss i onödan i rädsla för en backe som inte var så himla hemsk. Jag hade kunnat göra det mycket bättre, och det grämer jag mig över. Å andra sidan: jag gjorde det! Jag var med på vindelälvsdraget, och för sisådär 3 månader sedan kunde jag knappt gå en och en halv kilometer om jag gick väldigt långsamt. Hunden var med på vindelälvsdraget, och för sisådär 3 månader hade han inte en enda muskel på hela kroppen. Jag gick in med näst sämst tid, 31,38 på 8 km.
På eftermiddagen ringde en lagmedlem och bad att få låna Krux till söndagen, då skulle han gå en delad sträcka, en liten 5 km. Visst! Bara det att lite plötslig sjukdom i laget gjorde att Krux helt plötsligt fick gå 13 km. Jag höll på att svimma när jag hörde det, men det gick tydligen bra, och Kurt som lånade Krux var så nöjd så! Jag blev så himla glad över att få höra att jag har en så duktig hund, jag blev så himla glad över att jag har en så duktig hund och jag blev så himla glad att Kurt ville låna honom och att det gick så bra.
onsdag 13 mars 2013
Samhällets syn på barn med särskilda behov
Är det något jag är rädd för, så är det ADHD eller autism eller
liknande. Dels för min skull och dels för Pyrets skull, men båda delarna
bottnar i det största problemet: hur okunniga vuxna i samhället ser på
dessa barn.
Alldeles nyss såg jag en film på facebook på ett väldigt utagerande barn, precis så som ett barn med vissa diagnoser så lätt kan göra. Läser man kommentarerna till den filmen så tycker sisådär 90% att barnet förtjänar en rejäl misshandel. "OMG I would spank him so hard" och de återstående 10% tycker istället att mamman förtjänar en rejäl misshandel, eller åtminstone att hon borde ha använt kondom och liknande. Även min bekant, som lade ut filmen, tycker att barnet är en "skitunge på uppåttjack", oklart om hen tycker att någon förtjänar en misshandel dock.
De här åsikterna måste ju vara som frätande syra i såret på en mamma och ett barn som har den här problematiken. Att barnet bara är ouppfostrat och borde få sig en hurring så löser sig alla problem, dålig, dålig mamma som inte kan uppfostra sitt barn. Det är ju skitenkelt att uppfostra alla barn, man säger bara åt dem på skarpen och är strikt så löser sig alla problem!
Javisst. "Dum" är bara eufemismen...
Alldeles nyss såg jag en film på facebook på ett väldigt utagerande barn, precis så som ett barn med vissa diagnoser så lätt kan göra. Läser man kommentarerna till den filmen så tycker sisådär 90% att barnet förtjänar en rejäl misshandel. "OMG I would spank him so hard" och de återstående 10% tycker istället att mamman förtjänar en rejäl misshandel, eller åtminstone att hon borde ha använt kondom och liknande. Även min bekant, som lade ut filmen, tycker att barnet är en "skitunge på uppåttjack", oklart om hen tycker att någon förtjänar en misshandel dock.
De här åsikterna måste ju vara som frätande syra i såret på en mamma och ett barn som har den här problematiken. Att barnet bara är ouppfostrat och borde få sig en hurring så löser sig alla problem, dålig, dålig mamma som inte kan uppfostra sitt barn. Det är ju skitenkelt att uppfostra alla barn, man säger bara åt dem på skarpen och är strikt så löser sig alla problem!
Javisst. "Dum" är bara eufemismen...
Antiklimax på en onsdag.
Natten var rätt jobbig, Pyret är dålig i magen och var ganska ledsen, ville ha tröst, mag-gnuggning och jag tror jag bytte 7-8 blöjor dessutom. Dessutom kunde jag ju knappt gå för min lilla stackars tå, och densamma höll mig dessutom vaken för hela foten liksom bultade. Det kändes ju astöntigt att ligga och kvida för att man har stött en tå, men det gjorde förvånande ont. När jag stötte tån gjorde det visserligen ont, men inte SÅ ont. En och en halv timma eller så efter det så vaknar jag av att det gör så ont. Snopet!
Det blev alltså inte särskilt mycket sömn för mig, och inte så mycket sömn för mitt stackars lilla Pyre heller. Det gjorde att jag bestämde mig för att ringa min handledare och fråga exakt HUR mycket det skulle trassla till om jag stannade hemma idag... En god del visade det sig, men hon tyckte ändå inte att jag skulle halta omkring där utan stanna hemma och trösta knyttet.
Så pissigt! Vilket antiklimax! Jag åkte på trevligt styrelsemöte igår (där typ allt bordlades, haha, inte mycket bestämdes förutom datum för nästa möte) och trots att jag var lite trött när jag kom hem så hade jag så pass karaktär att jag satte mig och gjorde klart min detaljplanering för idag. Allt kirrat och klart, jag har en jättefin pedagogisk planering för dagen, som ju inte blev av. SÅ besviken! Som tur var kom mamma ändå och satt barnvakt en stund, gick ut och rastade hundarna och drack kaffe här medan pyret sov en stund i vagnen så nu överlever vi nog dagen riktigt bra tror jag. Tån är redan bättre, jag kan halta fram och den bultar inte sådär längre.
Pyret lär sig saker i rasande tempo. Han har ju typ glömt hur man vänder sig, haha, men istället kan han stå upp riktigt bra (jamen när vi håller styrsel på honom såklart, pucko) och det är JÄTTEROLIGT hälsar han. Dessutom börjar han vara riktigt stabil i nacken, duktig på att ligga på mage och det är också helt ok tycker han.
Det senaste vi är impade över är hur duktig han är med sina händer! Han kan sträcka sig efter och greppa saker nu, och börjar vara riktigt haj på det. Det är inte längre en slump om han ska lyckas ta tag i något inom räckhåll. Ekorren som vi fick av Lina och Sebbe är favorit där, den är liksom så lagom stor för hans händer, gott om greppvänliga ytor eller hur man ska uttrycka sig, och så är den tydligen väldigt god också. *s*
Det blev alltså inte särskilt mycket sömn för mig, och inte så mycket sömn för mitt stackars lilla Pyre heller. Det gjorde att jag bestämde mig för att ringa min handledare och fråga exakt HUR mycket det skulle trassla till om jag stannade hemma idag... En god del visade det sig, men hon tyckte ändå inte att jag skulle halta omkring där utan stanna hemma och trösta knyttet.
Så pissigt! Vilket antiklimax! Jag åkte på trevligt styrelsemöte igår (där typ allt bordlades, haha, inte mycket bestämdes förutom datum för nästa möte) och trots att jag var lite trött när jag kom hem så hade jag så pass karaktär att jag satte mig och gjorde klart min detaljplanering för idag. Allt kirrat och klart, jag har en jättefin pedagogisk planering för dagen, som ju inte blev av. SÅ besviken! Som tur var kom mamma ändå och satt barnvakt en stund, gick ut och rastade hundarna och drack kaffe här medan pyret sov en stund i vagnen så nu överlever vi nog dagen riktigt bra tror jag. Tån är redan bättre, jag kan halta fram och den bultar inte sådär längre.
lördag 9 mars 2013
Månadens utmaningar
Ja, jo jag vet att vi snart är halvvägs inne i månaden. Men ni bryr er ju inte om det, så det gör ju inget. :-D
Fyra mål denna månad, tror jag.
1. Tror att Miss J menar att hon borde få revanch? Det lär hon också få, för den här månaden lär hon inte ha flunsan halva månaden OCH jag har dragit ner som fan på promenaderna för att skona mina benhinnor.
2. Gå 20 mil. Igen, tveksamt om det går, igen med tanke på benhinnorna.
3. Utmaningen som inte är en månadsutmaning, springa 5 km med pace under 8,30. Igen, går inte så bra... Börjar ni förstå varför jag inte har orkat uppdatera om månadens utmaningar??
4. Köra minst 7 mil drag. Det här går lite bättre, här ligger jag nästan på vad jag borde ha hunnit med.
Fyra mål denna månad, tror jag.
1. Tror att Miss J menar att hon borde få revanch? Det lär hon också få, för den här månaden lär hon inte ha flunsan halva månaden OCH jag har dragit ner som fan på promenaderna för att skona mina benhinnor.
2. Gå 20 mil. Igen, tveksamt om det går, igen med tanke på benhinnorna.
3. Utmaningen som inte är en månadsutmaning, springa 5 km med pace under 8,30. Igen, går inte så bra... Börjar ni förstå varför jag inte har orkat uppdatera om månadens utmaningar??
4. Köra minst 7 mil drag. Det här går lite bättre, här ligger jag nästan på vad jag borde ha hunnit med.
fredag 8 mars 2013
Intressant dag!
Fylld av tröga människor på nydala, gamla chefer som gav mig kicken och nu jobbar på myrorna (gud straffar somliga med detsamma, andra tar det lite längre tid för?) skidåkning, svindyra pjäxor på sporthuset, dessutom är jag gräsänka för P kutade över till grannkåken och äter mat och dricker öl och glor på hockey med polarna. Och spontanbesök av både svärmor och mina egna föräldrar på en gång, finfint!
Allvarligt talat, om man släpper fram sin hund hur som helst och får ett vänligt påpekande att "nu är din hund ute och ränner lite" och sedan, när man inte ens gör en ansats att ta in den får ett ganska bestämt "kan du ta undan din hund?", svarar man då "javisst, ursäkta" eller "varför då?"
Jag blev rent otrevlig innan karlajäkeln fick undan sin hund, äntligen. Så himla synd att det ska behövas! Jag är i hemlighet lite glad över att det i alla fall inte var min hund som hans hund stod och hälsade på i flera minuter eftersom han uppenbarligen hade lite svårigheter med att förstå vad "ta undan din hund" betyder.
Krux var ganska duktig, i alla fall. 4 små varv, och han jobbade på ganska idogt, var TRÖTT sista varvet. Han är faktiskt fortfarande lite trött, såhär flera timmar efteråt så han tog nog ut sig ganska bra!
Allvarligt talat, om man släpper fram sin hund hur som helst och får ett vänligt påpekande att "nu är din hund ute och ränner lite" och sedan, när man inte ens gör en ansats att ta in den får ett ganska bestämt "kan du ta undan din hund?", svarar man då "javisst, ursäkta" eller "varför då?"
Jag blev rent otrevlig innan karlajäkeln fick undan sin hund, äntligen. Så himla synd att det ska behövas! Jag är i hemlighet lite glad över att det i alla fall inte var min hund som hans hund stod och hälsade på i flera minuter eftersom han uppenbarligen hade lite svårigheter med att förstå vad "ta undan din hund" betyder.
Krux var ganska duktig, i alla fall. 4 små varv, och han jobbade på ganska idogt, var TRÖTT sista varvet. Han är faktiskt fortfarande lite trött, såhär flera timmar efteråt så han tog nog ut sig ganska bra!
onsdag 6 mars 2013
Klister i spåret
Jag tror faktiskt vädergudarna var lite emot mig idag.
Först åkte jag upp till hundspåret så tidigt jag bara vågade väcka pyrets pappa, så att det inte skulle hinna bli så mycket snö och så mjukt. Det var 8,6 km KAMP för att flytta sig från befintlig plats, satte man ner skidan så var man FAST. Så mycket klibbade det. "Inget glid" är liksom inte ens i närheten. Om det var nerförsbacke, Krux drog allt han var värd OCH jag stakade så tog jag mig framåt. Annars fick jag typ gå med skidorna för att ta mig, alltså jag fick lyfta skidan för att kunna flytta den framåt i princip. Jag hade som mål att ta mig runt 8,6km på under 40 minuter och trodde att man lätt klarade det, jag var inte ens i närheten: 42,54 minuter.
Så åkte jag hem, redan när jag stoppar in skidorna i bilen slutar solen att gassa och istället börjar snöstormen. En timma senare var det minusgrader, det blåste och var svinkallt. Promenaden till hälsocentralen för att kolla upp min handled (det var ingen fara med den, hurra!) var inte alls skoj.
På kvällen, när det gärna hade kunnat vara lite klibbsnö och inte alltför kallt ute eftersom jag skulle lägga Krux på platsliggning, jamen då var det närmare 10 minusgrader minsann!
Först åkte jag upp till hundspåret så tidigt jag bara vågade väcka pyrets pappa, så att det inte skulle hinna bli så mycket snö och så mjukt. Det var 8,6 km KAMP för att flytta sig från befintlig plats, satte man ner skidan så var man FAST. Så mycket klibbade det. "Inget glid" är liksom inte ens i närheten. Om det var nerförsbacke, Krux drog allt han var värd OCH jag stakade så tog jag mig framåt. Annars fick jag typ gå med skidorna för att ta mig, alltså jag fick lyfta skidan för att kunna flytta den framåt i princip. Jag hade som mål att ta mig runt 8,6km på under 40 minuter och trodde att man lätt klarade det, jag var inte ens i närheten: 42,54 minuter.
Så åkte jag hem, redan när jag stoppar in skidorna i bilen slutar solen att gassa och istället börjar snöstormen. En timma senare var det minusgrader, det blåste och var svinkallt. Promenaden till hälsocentralen för att kolla upp min handled (det var ingen fara med den, hurra!) var inte alls skoj.
På kvällen, när det gärna hade kunnat vara lite klibbsnö och inte alltför kallt ute eftersom jag skulle lägga Krux på platsliggning, jamen då var det närmare 10 minusgrader minsann!
Men herregud.
Tänk att jobba på ett företag som är så jävla dumsnåla så att man på allvar säger åt de anställda att pissa i gränden istället för på toan, för det kostar ju att spola. Då tar man hellre böterna på flera tusen från farbror polisen för att det pissades i gränden. Det viktigaste är att det är lika för ALLA, dvs alla anställda ska pissa i gränden.
Tänk er att samma företags moderföretag, eller vad det nu kan heta, skäller ut de anställda för att de gör jobbet för BRA. De lagar för god mat, de är för trevliga mot kunderna eller de har för rena kläder eller vad det nu är. För då kan faktiskt kunderna komma till andra städer och bli missnöjda för att ett annat ställe inom samma koncern inte gör det lika bra, och så kan vi inte ha det. Tänk om kunderna kommer till de här andra städerna och KRÄVER god mat, kassapersonal som ler och säger ha en trevlig dag eller rena kläder.
Jag bara svimmar.
Tänk er att samma företags moderföretag, eller vad det nu kan heta, skäller ut de anställda för att de gör jobbet för BRA. De lagar för god mat, de är för trevliga mot kunderna eller de har för rena kläder eller vad det nu är. För då kan faktiskt kunderna komma till andra städer och bli missnöjda för att ett annat ställe inom samma koncern inte gör det lika bra, och så kan vi inte ha det. Tänk om kunderna kommer till de här andra städerna och KRÄVER god mat, kassapersonal som ler och säger ha en trevlig dag eller rena kläder.
Jag bara svimmar.
tisdag 5 mars 2013
Dragträning med Lag 15
I söndags åkte sisådär halva lag 15 (Umeå BK) upp till Selet och körde en av sträckorna till vindelälvsdraget tillsammans. Jag fick inte med mig Pierre som skulle på infoträff till babysimmet, så jag stal Pyret och åkte upp ändå. Det innebar ju att jag inte kunde köra hund, men jag ville vara med ändå, och jag hade någon liten förhoppning att någon kanske skulle kunna tänka sig antingen att ta en liten sväng med Krux eller kanske prova köra honom tillsammans med någon annan hund.
Istället hade jag sådan jädra röta att Idas kille (antar jag att det var... det KAN ju ha varit en kompis också bara, men det tror jag inte) var med och hade tänkt åka utan hund. Han ville gärna låna Kruxet!
Se bara så glada de var! *s*
De körde en sträcka på ungefär 6 km, där mötte de upp mig och Carin, som hade med ved och gjorde både varma mackor och korv över öppen eld. Skitmysigt och jättegott! Vi fikade, pratade allmänt om draget och annat och så åkte de tillbaka. Jag försökte ta emot hundarna och belöna dem, de jag hann. Det var opistat och tydligen svåråkt, men Krux var inte så himla trött när han var klar faktiskt. Han har varit klart mycket mer flåsig när jag har kört och pressat honom lite mer. Tror att han, trots att han förmodligen har mycket sämre kondis än de flesta av hundarna som var med, klarade sig ganska bra i konkurrensen ändå tack vare att Nils ju kan åka skidor, i motsats till mig...
Mindre än två veckor kvar nu! Herregud så roligt det ska bli.
Pyret, han sov. Han gjorde inte så mycket annat än sova faktiskt, trots att jag till och med stökade runt och bytte från bilstol till vagn för att han skulle slippa ligga i bilstolen så länge. Han vaknade knappt, somnade bara om. När han skulle tillbaka till bilstolen blev han som vanligt ledsen (det blir han alltid, han gillar den inte alls) men somnade fort om även då. Jag behövde inte ens amma eller byta blöja i bilen för han bara sov, sov och sov. Väldigt praktiskt. :-)
Istället hade jag sådan jädra röta att Idas kille (antar jag att det var... det KAN ju ha varit en kompis också bara, men det tror jag inte) var med och hade tänkt åka utan hund. Han ville gärna låna Kruxet!
De körde en sträcka på ungefär 6 km, där mötte de upp mig och Carin, som hade med ved och gjorde både varma mackor och korv över öppen eld. Skitmysigt och jättegott! Vi fikade, pratade allmänt om draget och annat och så åkte de tillbaka. Jag försökte ta emot hundarna och belöna dem, de jag hann. Det var opistat och tydligen svåråkt, men Krux var inte så himla trött när han var klar faktiskt. Han har varit klart mycket mer flåsig när jag har kört och pressat honom lite mer. Tror att han, trots att han förmodligen har mycket sämre kondis än de flesta av hundarna som var med, klarade sig ganska bra i konkurrensen ändå tack vare att Nils ju kan åka skidor, i motsats till mig...
Mindre än två veckor kvar nu! Herregud så roligt det ska bli.
Pyret, han sov. Han gjorde inte så mycket annat än sova faktiskt, trots att jag till och med stökade runt och bytte från bilstol till vagn för att han skulle slippa ligga i bilstolen så länge. Han vaknade knappt, somnade bara om. När han skulle tillbaka till bilstolen blev han som vanligt ledsen (det blir han alltid, han gillar den inte alls) men somnade fort om även då. Jag behövde inte ens amma eller byta blöja i bilen för han bara sov, sov och sov. Väldigt praktiskt. :-)
måndag 4 mars 2013
fredag 1 mars 2013
Fredagsmys
Vilken bra dag! (fast den är ju inte slut än, egentligen borde man väl inte våga skriva sådär...)
Först min andra självständiga dag i förskoleklass, och det gick bra. Nu fick jag ju dölätt idag eftersom halva (!!!) gruppen var hemma, både lediga och sjuka. Dessutom, förutom att det var en rolig dag på praktiken där vi gjorde jätteroliga saker tillsammans jag och barnen, så var det sista dagen på praktiken på en vecka. De har sportlov nästa vecka och då är jag hemma. En hel vecka hemma med mitt pyre! Så skönt det ska bli, som jag har längtat!
Och så kvällsmys, först på nydala i konstsnöspåret med Krux, där det var så isigt och hårt att vi slog nytt rekord, 14,17 och då var tidtagningen igång några extra sekunder innan jag fick ner mobilen i fickan från början också. Tyvärr hade jag knutit skorna alldeles för löst så det och det hårda föret gjorde att jag fick rejält ont i benhinnorna, så jag tog bara ett litet andra varv. Kom hem och hittade pyret sovandes i sängen med sin pappa och kände hur hjärtat blev så fullt av kärlek så jag började lipa. Att man kan älska någon så?
Nu är det dags för lite mer traditionellt fredagsmys med chips, godis, cola och kanske en liten film om sambon tar sig upp ur sängen. Nöjda hundar, nöjt pyre, nöjd pappa och nöjd mamma här hemma!
Först min andra självständiga dag i förskoleklass, och det gick bra. Nu fick jag ju dölätt idag eftersom halva (!!!) gruppen var hemma, både lediga och sjuka. Dessutom, förutom att det var en rolig dag på praktiken där vi gjorde jätteroliga saker tillsammans jag och barnen, så var det sista dagen på praktiken på en vecka. De har sportlov nästa vecka och då är jag hemma. En hel vecka hemma med mitt pyre! Så skönt det ska bli, som jag har längtat!
Och så kvällsmys, först på nydala i konstsnöspåret med Krux, där det var så isigt och hårt att vi slog nytt rekord, 14,17 och då var tidtagningen igång några extra sekunder innan jag fick ner mobilen i fickan från början också. Tyvärr hade jag knutit skorna alldeles för löst så det och det hårda föret gjorde att jag fick rejält ont i benhinnorna, så jag tog bara ett litet andra varv. Kom hem och hittade pyret sovandes i sängen med sin pappa och kände hur hjärtat blev så fullt av kärlek så jag började lipa. Att man kan älska någon så?
Nu är det dags för lite mer traditionellt fredagsmys med chips, godis, cola och kanske en liten film om sambon tar sig upp ur sängen. Nöjda hundar, nöjt pyre, nöjd pappa och nöjd mamma här hemma!
tisdag 5 februari 2013
Mammafika
Ikväll var jag med på dejt med sisådär 10 nyblivna eller blivande mammor och de nyblivna mammornas små bebisar. Vissa var mindre än andra, Alexander var nog störst skulle jag gissa eftersom han var klart äldst. HUR roligt som helst! Tidvis skrattade jag så jag kiknade, och samtalsämnena var verkligen skiftande, allt från hängbröst till bajs, lavemang, kräks, choklad som är frukt, hemska sköterskor och så vidare och så vidare.
Sander har liksom sovit bort hela dagen idag, på kvällen under fikat var han vaken ganska mycket men då var han inte så himla glad, utan lite sådär halvsur. Nu ska jag lägga mig i sängen och tanka lite närhet från pyret (jag är lika närhetstörstande som han) för att ta igen att han låg och sov i sin vagn i flera timmar.
En nära vän skrev något häromdagen som är så himla sant: Det är så fantastiskt att han finns nu, att han var där i magen hela tiden. Nu finns denna lilla person.
Tänk att jag har varit med och gjort den här lilla personen, som först bodde i min mage så himla länge och levde rövare, och som just nu ligger i min säng, sover sött och väntar på mig.
Sander har liksom sovit bort hela dagen idag, på kvällen under fikat var han vaken ganska mycket men då var han inte så himla glad, utan lite sådär halvsur. Nu ska jag lägga mig i sängen och tanka lite närhet från pyret (jag är lika närhetstörstande som han) för att ta igen att han låg och sov i sin vagn i flera timmar.
En nära vän skrev något häromdagen som är så himla sant: Det är så fantastiskt att han finns nu, att han var där i magen hela tiden. Nu finns denna lilla person.
Tänk att jag har varit med och gjort den här lilla personen, som först bodde i min mage så himla länge och levde rövare, och som just nu ligger i min säng, sover sött och väntar på mig.
måndag 4 februari 2013
Verkligheten kryper på.
Jag väntar på att min handledare ska ringa upp mig så att vi kan bestämma när jag ska börja praktisera igen. Hur ska det gå? Världens kortaste mammaledighet, hujja.
Öppet brev
Hej, du äldre man som var på nydalas hundspår söndagen den 3:e januari vid 13-tiden, som hade en irländsk röd setter som du skidade med.
Det var allt annat än roligt för mig att träffa på dig. Jag har beskrivit dig som både nonchalant, respektlös, nedlåtande och till och med klåpare till gubbjävel. Jag tar gärna tillbaka det där om gubbjävel om jag får en ärligt menad ursäkt av dig, men det andra har jag nog svårt att ta tillbaka för jag uppfattade dig verkligen som sådan, och jag har inga problem med att stå för det.
Det började med att du tappade din hund vid start/mål, så att den kom och mötte mig och Krux när vi kom i mål istället för att komma trots att du stod och gastade på den. Istället för att klappa om min hund och belöna honom med en boll för att han hade varit så duktig ute i spåret, så fick jag stå där och vråla argt åt din hund (och min, för att han skulle stå stilla så att jag lättare kunde mota bort din hund) och slå efter din hund med stavarna. Min hund blev ledsen av den så kallade "belöningen" för väl utfört arbete, och jag blev ledsen av att du inte ens bad om ursäkt. Alla kan göra misstag och inte hålla koll och tappa sin hund, men då kan man be om ursäkt, det visar att man bryr sig om att någon dumt hände och det visar respekt för den andra, den som råkade illa ut, det vill säga mig.
Sent omsider kom ni iväg, du, din hund och din vän. Jag kunde belöna min hund (äntligen) och jag väntade ganska länge nere vid starten så att ni skulle ha hunnit väl iväg, för jag hade ingen lust att träffa på dig ute i spåret. Efter den stunden så satte vi iväg igen, jag och min hund. Längre upp i spåret stod du, din vän och din hund. Jag ropar "kommer" så att ni ska vara beredd och hinna flytta er så att jag kan köra förbi er. Den enda som försöker flytta sig är din vän, och det hjälper ingenting för du och din hund är fortfarande över hela spåret utan någon som helst ansats att flytta er trots att jag saktar in och ger er god tid. "Går det bra" frågar du då nedlåtande, och då är jag så pass sur på dig så jag fräser att nej, det går ju INTE bra, du måste ju FLYTTA din hund annars kommer jag ju inte förbi! Då flyttar du äntligen din hund och försöker hålla kvar den på plats medan jag åker förbi. Medan jag åker förbi så kommer ännu en nedlåtande kommentar från dig "vi kommer snart".
Ja, det tror jag säkert, då får du en till chans att visa att du har koll på din hund, tänker jag. Snart kommer du ifatt, ropar "kommer", jag kommenderar in min hund åt sidan så att du ska kunna åka förbi men är beredd - och mycket riktigt, din hund vill inte alls köra om, det enda den vill är fram till min hund. IGEN får jag vråla argt och slå efter den med staven, och nu börjar min hund tycka att det inte är så kul längre. Vi får stanna och vänta medan du försöker få din hund att gå på, den vill inte alls springa bortåt spåret, den vill fortfarande fram till min hund. Jag har inte godkänt att vara ditt träningsobjekt för att du vill träna omkörningar. Vid det här laget borde du ha fattat att jag inte ville ha besök hos min hund, och du borde också ha fattat att lydnaden på din egen hund lämnar mycket övrigt att önska. Var det verkligen svårt att vänta lite till, så som jag gjorde vid starten, så hade du inte behövt din hund, min hund och mig för en TILL sådan händelse?
Senare på spåret träffar vi på en kvinna med ett litet ludd i spåret, hon flyttar sig hur snällt som helst (tack snälla!) men min hund vill inte gå förbi dem, gör det såklart men bryter av till trav när han ska förbi. Tack för det, min hund har aldrig haft problem med omkörningar förut.
Jag tycker ärligt att ditt beteende mot mig var under all kritik, för som sagt var så kan alla tappa sina hundar. Då visar man respekt genom att be om ursäkt och försöka ha koll på hunden så att det inte händer IGEN. Du missade inte bara EN gång utan TRE. TRE gånger på högst en kvart störde du och din hund oss ganska rejält, och förstörde för oss. Inte bara visar du din respektlöshet genom att inte be om ursäkt, du orsakar dessutom medvetet skada för oss två till gånger precis efteråt, och du är nedlåtande mot mig när jag blir arg på dig för det.
Du ska dessutom vara glad att jag har en snäll lydig hund som inte blev förbannad på din hund som hela tiden var framme och flängde vid min. Nästa gång kanske ni träffar på någon som INTE har en så snäll hund, så att din dragtur slutar med en tripp till veterinären istället. Jag hoppas i alla fall att ni träffar på någon som orkar vänta längre vid målgången, så att du får en rejäl utskällning när du kommer in till mål igen...
Det var allt annat än roligt för mig att träffa på dig. Jag har beskrivit dig som både nonchalant, respektlös, nedlåtande och till och med klåpare till gubbjävel. Jag tar gärna tillbaka det där om gubbjävel om jag får en ärligt menad ursäkt av dig, men det andra har jag nog svårt att ta tillbaka för jag uppfattade dig verkligen som sådan, och jag har inga problem med att stå för det.
Det började med att du tappade din hund vid start/mål, så att den kom och mötte mig och Krux när vi kom i mål istället för att komma trots att du stod och gastade på den. Istället för att klappa om min hund och belöna honom med en boll för att han hade varit så duktig ute i spåret, så fick jag stå där och vråla argt åt din hund (och min, för att han skulle stå stilla så att jag lättare kunde mota bort din hund) och slå efter din hund med stavarna. Min hund blev ledsen av den så kallade "belöningen" för väl utfört arbete, och jag blev ledsen av att du inte ens bad om ursäkt. Alla kan göra misstag och inte hålla koll och tappa sin hund, men då kan man be om ursäkt, det visar att man bryr sig om att någon dumt hände och det visar respekt för den andra, den som råkade illa ut, det vill säga mig.
Sent omsider kom ni iväg, du, din hund och din vän. Jag kunde belöna min hund (äntligen) och jag väntade ganska länge nere vid starten så att ni skulle ha hunnit väl iväg, för jag hade ingen lust att träffa på dig ute i spåret. Efter den stunden så satte vi iväg igen, jag och min hund. Längre upp i spåret stod du, din vän och din hund. Jag ropar "kommer" så att ni ska vara beredd och hinna flytta er så att jag kan köra förbi er. Den enda som försöker flytta sig är din vän, och det hjälper ingenting för du och din hund är fortfarande över hela spåret utan någon som helst ansats att flytta er trots att jag saktar in och ger er god tid. "Går det bra" frågar du då nedlåtande, och då är jag så pass sur på dig så jag fräser att nej, det går ju INTE bra, du måste ju FLYTTA din hund annars kommer jag ju inte förbi! Då flyttar du äntligen din hund och försöker hålla kvar den på plats medan jag åker förbi. Medan jag åker förbi så kommer ännu en nedlåtande kommentar från dig "vi kommer snart".
Ja, det tror jag säkert, då får du en till chans att visa att du har koll på din hund, tänker jag. Snart kommer du ifatt, ropar "kommer", jag kommenderar in min hund åt sidan så att du ska kunna åka förbi men är beredd - och mycket riktigt, din hund vill inte alls köra om, det enda den vill är fram till min hund. IGEN får jag vråla argt och slå efter den med staven, och nu börjar min hund tycka att det inte är så kul längre. Vi får stanna och vänta medan du försöker få din hund att gå på, den vill inte alls springa bortåt spåret, den vill fortfarande fram till min hund. Jag har inte godkänt att vara ditt träningsobjekt för att du vill träna omkörningar. Vid det här laget borde du ha fattat att jag inte ville ha besök hos min hund, och du borde också ha fattat att lydnaden på din egen hund lämnar mycket övrigt att önska. Var det verkligen svårt att vänta lite till, så som jag gjorde vid starten, så hade du inte behövt din hund, min hund och mig för en TILL sådan händelse?
Senare på spåret träffar vi på en kvinna med ett litet ludd i spåret, hon flyttar sig hur snällt som helst (tack snälla!) men min hund vill inte gå förbi dem, gör det såklart men bryter av till trav när han ska förbi. Tack för det, min hund har aldrig haft problem med omkörningar förut.
Jag tycker ärligt att ditt beteende mot mig var under all kritik, för som sagt var så kan alla tappa sina hundar. Då visar man respekt genom att be om ursäkt och försöka ha koll på hunden så att det inte händer IGEN. Du missade inte bara EN gång utan TRE. TRE gånger på högst en kvart störde du och din hund oss ganska rejält, och förstörde för oss. Inte bara visar du din respektlöshet genom att inte be om ursäkt, du orsakar dessutom medvetet skada för oss två till gånger precis efteråt, och du är nedlåtande mot mig när jag blir arg på dig för det.
Du ska dessutom vara glad att jag har en snäll lydig hund som inte blev förbannad på din hund som hela tiden var framme och flängde vid min. Nästa gång kanske ni träffar på någon som INTE har en så snäll hund, så att din dragtur slutar med en tripp till veterinären istället. Jag hoppas i alla fall att ni träffar på någon som orkar vänta längre vid målgången, så att du får en rejäl utskällning när du kommer in till mål igen...
söndag 3 februari 2013
Är bebisen snäll?
Det måste ju vara den dummaste frågan ever, helt ärligt. Vad ska man svara på det? "Ja, i motsats till alla dumma bebisar så är den här rätt snäll faktiskt" kanske?
Jag fattar ju vad folk menar - är han lätthanterlig, nöjd, tillfreds, förstår man vad han vill, har han ont i magen, fungerar allt bra så att bebisen inte skriker halva dygnet, men ändå. Så vansinnigt dumt sätt att uttrycka den undran på. Och ännu värre måste det ju kännas för de som har bebisar som kanske har kolik eller andra bekymmer som gör att de har ont eller inte är nöjda så mycket, så att de faktiskt skriker mycket och är svåra att trösta. Vad ska DE svara? "Nej, min bebis är dum. Jättedum". Om min bebis vore en sådan som skriker mycket, eller om någon skulle fråga det under någon dag när han faktiskt har varit gnällig och jag är trött och ledsen, så skulle jag bli skitledsen över frågan faktiskt.
Jag fattar ju vad folk menar - är han lätthanterlig, nöjd, tillfreds, förstår man vad han vill, har han ont i magen, fungerar allt bra så att bebisen inte skriker halva dygnet, men ändå. Så vansinnigt dumt sätt att uttrycka den undran på. Och ännu värre måste det ju kännas för de som har bebisar som kanske har kolik eller andra bekymmer som gör att de har ont eller inte är nöjda så mycket, så att de faktiskt skriker mycket och är svåra att trösta. Vad ska DE svara? "Nej, min bebis är dum. Jättedum". Om min bebis vore en sådan som skriker mycket, eller om någon skulle fråga det under någon dag när han faktiskt har varit gnällig och jag är trött och ledsen, så skulle jag bli skitledsen över frågan faktiskt.
fredag 1 februari 2013
Fullt upp idag!
Det är inte ofta man har TRE bokade grejer som man lyckas genomföra på en och samma dag, haha!
Mitt på dagen gick jag en liten kissrunda med grannhundarna, sedan hem för att ta emot besök. FINT besök! Kompis från klubben och hennes lilla son som är bara någon vecka yngre än Alexander. Dessutom hennes malle som faktiskt var en väldigt trevlig hund, jag blev inte biten en enda gång. :-D Vi gick en promenad, barnvagnsmaffian, och när vi kom hem så fikade vi. Hennes son är riktigt söt och hur mycket hår som helst, värsta blonda kalufsen. Hoppas Frans och Sander blir klubbpolare, hehe.
Men, min bästa vän har svikit mig idag. Inte hunden, han har varit duktig, utan min bästa vän bärsjalen. Det började igår kväll med att Alexander ville styra in huvudet åt fel håll, alltså nedåt. Det blir ju som dåligt när han gör så eftersom det liksom blir aningen svårt att andas för honom, så jag var inte överförtjust och han var också rätt sur för jag försökte såklart vrida om skallen på honom. Men eftersom han ju är Sveriges envisaste unge så var det inte helt lätt att få honom att slappna av, men då var han såklart hur nöjd som helst. Idag gjorde han om samma bravad men grät så hjärtskärande under tiden att jag inte klarade av att envisas så länge. Jag blir skitledsen om han inte ska kunna sitta i bärsjalen nu, så jag ska vänta med att sätta dit honom tills han är HELT nöjd, jätteglad och helt tillfreds och se om det blir samma sak då.
Nå, han fick hänga över axeln istället och då somnade han, och när han vaknade och var lite gnällig igen så lade vi oss i sängen, då blev han faktiskt nöjd. Det är så vansinnigt mysigt att ligga tätt intill under täcket, hela hjärtat känns som att det växer så att det inte får plats.
På kvällen åkte jag upp på Nydala och åkte 4-km slingan igen. Jag tyckte inte att han jobbade så bra från början, men han tog sig faktiskt. Jag jobbade också, så mot slutet ramlade jag ihop och orkade knappt resa mig igen, så sista kilometern eller så fick han i princip göra allt jobb själv istället. Dumt att det blev så, jag måste lära mig hur mycket jag ska hushålla med mina krafter också. I vilket fall som helst så slog vi klart rekord på sträckan med mina skidor - 15,08 minuter. Hurra hurra!
Mitt på dagen gick jag en liten kissrunda med grannhundarna, sedan hem för att ta emot besök. FINT besök! Kompis från klubben och hennes lilla son som är bara någon vecka yngre än Alexander. Dessutom hennes malle som faktiskt var en väldigt trevlig hund, jag blev inte biten en enda gång. :-D Vi gick en promenad, barnvagnsmaffian, och när vi kom hem så fikade vi. Hennes son är riktigt söt och hur mycket hår som helst, värsta blonda kalufsen. Hoppas Frans och Sander blir klubbpolare, hehe.
Men, min bästa vän har svikit mig idag. Inte hunden, han har varit duktig, utan min bästa vän bärsjalen. Det började igår kväll med att Alexander ville styra in huvudet åt fel håll, alltså nedåt. Det blir ju som dåligt när han gör så eftersom det liksom blir aningen svårt att andas för honom, så jag var inte överförtjust och han var också rätt sur för jag försökte såklart vrida om skallen på honom. Men eftersom han ju är Sveriges envisaste unge så var det inte helt lätt att få honom att slappna av, men då var han såklart hur nöjd som helst. Idag gjorde han om samma bravad men grät så hjärtskärande under tiden att jag inte klarade av att envisas så länge. Jag blir skitledsen om han inte ska kunna sitta i bärsjalen nu, så jag ska vänta med att sätta dit honom tills han är HELT nöjd, jätteglad och helt tillfreds och se om det blir samma sak då.
Nå, han fick hänga över axeln istället och då somnade han, och när han vaknade och var lite gnällig igen så lade vi oss i sängen, då blev han faktiskt nöjd. Det är så vansinnigt mysigt att ligga tätt intill under täcket, hela hjärtat känns som att det växer så att det inte får plats.
På kvällen åkte jag upp på Nydala och åkte 4-km slingan igen. Jag tyckte inte att han jobbade så bra från början, men han tog sig faktiskt. Jag jobbade också, så mot slutet ramlade jag ihop och orkade knappt resa mig igen, så sista kilometern eller så fick han i princip göra allt jobb själv istället. Dumt att det blev så, jag måste lära mig hur mycket jag ska hushålla med mina krafter också. I vilket fall som helst så slog vi klart rekord på sträckan med mina skidor - 15,08 minuter. Hurra hurra!
torsdag 31 januari 2013
Utmaningsdags
Utmaning nummer 1: minst 2 km -utmaningen. Check, utan några större problem.
Utmaning nummer 2: minst 20 km totalt med högst pace 9,30. Totalt blev det strax över 22 km, så check på den också.
Nya utmaningar
Utmaning nummer 1: Fail. Inte för att jag inte klarat/inte kommer att klara, utan för att det inte är någon utmaning om jag inte bryter benet eller nåt. 10 mil skulle jag gå från den 25:e till den 25:e, och bara några dagar in på det har jag klarat av 38%.
Utmaning nummer 2: Bränna minst 12 000 kalorier. Ingen annan verkar tro att jag klarar det här, så vi får väl se. ;-) Den här utmaningen är tillsammans med Krux, så de kcal jag bränner på skidåkning med honom räknas alltså också.
Utmaning nummer 3: Den här tror däremot inte JAG att jag klarar. Jag tävlar med Miss J vem som går längst. Hon räknar med alla steg hon tar med en stegräknare, men jag ruttnade på stegräknaren så jag räknar bara mina RK-kilometrar istället. Man kan säga att hon leder, än så länge...
Utmaning nummer 4: Eller, ska vi säga att det här är ett mål kanske? Jag vill klara av att hålla ett tempo på 8,30 min/km, i 5 km. Gissar att jag klarar det lagom till sommaren eller så. *s* Det blir alltså halvmilen på 41,5 minuter, vilket skämt... Men det är tufft för mig, så skit samma vad andra klarar av.
Utmaning nummer 2: minst 20 km totalt med högst pace 9,30. Totalt blev det strax över 22 km, så check på den också.
Nya utmaningar
Utmaning nummer 1: Fail. Inte för att jag inte klarat/inte kommer att klara, utan för att det inte är någon utmaning om jag inte bryter benet eller nåt. 10 mil skulle jag gå från den 25:e till den 25:e, och bara några dagar in på det har jag klarat av 38%.
Utmaning nummer 2: Bränna minst 12 000 kalorier. Ingen annan verkar tro att jag klarar det här, så vi får väl se. ;-) Den här utmaningen är tillsammans med Krux, så de kcal jag bränner på skidåkning med honom räknas alltså också.
Utmaning nummer 3: Den här tror däremot inte JAG att jag klarar. Jag tävlar med Miss J vem som går längst. Hon räknar med alla steg hon tar med en stegräknare, men jag ruttnade på stegräknaren så jag räknar bara mina RK-kilometrar istället. Man kan säga att hon leder, än så länge...
Utmaning nummer 4: Eller, ska vi säga att det här är ett mål kanske? Jag vill klara av att hålla ett tempo på 8,30 min/km, i 5 km. Gissar att jag klarar det lagom till sommaren eller så. *s* Det blir alltså halvmilen på 41,5 minuter, vilket skämt... Men det är tufft för mig, så skit samma vad andra klarar av.
onsdag 30 januari 2013
Så här är det.
Linda, som jag har träffat genom en föräldragrupp från familjelivsforumet, skrev en så jäkla bra text om hur det är att vara mamma. Klockren, fantastiskt bra så jag frågade om jag fick kopiera in den här. Har bara lagt in lite styckeindelningar, annars är texten precis så fantastisk i helhet som hon skrev den till en ledsen mamma.
"Klart du får vara både ledsen och less! OCH vara världens lyckligaste och stoltaste mamma! Man får vara precis allt, samtidigt eller i omgångar eller hur man vill.
Det är jobbigt att vara den som någon är så extremt beroende av samtidigt som det är jättehäftigt att vara just den personen. Det är supermysigt att amma/mata men också krävande och uttröttande. Det är mysigt med bebisgos och att någon gärna vill sova och vara nära men det tär på en att inte kunna göra någonting annat eller göra det man vill och har tänkt sig. Sen så finns det ju en massa andra aspekter som gör det här nya livet alldeles underbart och samtidigt förskräckligt skrämmande.
Det är någon att älska och älskas av resten av livet, så mycket kärlek! Men "resten av livet" är länge och stort och kanske svårt att greppa och vilket ansvar dessutom.
Parrelationen har också ändrats, två har blivit tre, nu är ni plötsligt en egen liten familj samtidigt som ni fortfarande är ett par. Kanske en familj som ni drömt och fantiserat om länge och så nu när du sitter där med din lilla guldklimp i famnen, trött av sömnbrist, uttömd av amning, ont i kroppen av förlossning, amning, konstiga sov- och bärställningar, med ett stökigt hem och i en mjölkfläckad gammal tröja så kanske det inte känns precis sådär som ni föreställt er och drömt om. Det är inte riktigt sådär rosaskimrande och fantastiskt, du känner dig inte som den där fantastiska och fräscha mamman du skulle vilja vara.
Och den där flickvännen du en gång var verkar inte finnas så många spår av längre. Helst av allt skulle du kanske vilja ta en lång dusch för att sedan få krypa ner i en nybäddad säng och sova en hel natt utan att bli störd.
Det är OKEJ att känna så. Det är okej att tänka "nej! nej! nej!" när man vaknar av ett hungrigt barnskrik vad som känns som bara sekunder av egen sömn. Det är okej att vara ledsen, arg och känna att man faktiskt inte vill mer.
Det är okej och helt normalt och det bästa utav allt är att helt plötsligt så händer det där som får allt att kännas helt okej eller alldeles underbart igen. Ett leende när du byter dagens trehundrade blöja, ett perfekt grepp kring bröstvårtan vid amning, när magknipen som plågat äntligen släpper och din skatt lugnt får somna in eller när du helt enkelt bara tittar på det lilla knytet i din famn och får känna att du faktiskt har fått bli mamma till världens bästa och vackraste varelse.
När det händer då blir världen allt lite rosaskimrande mitt i allt stök och det är väl de stunderna som gör det värt det i slutändan ändå."
"Klart du får vara både ledsen och less! OCH vara världens lyckligaste och stoltaste mamma! Man får vara precis allt, samtidigt eller i omgångar eller hur man vill.
Det är jobbigt att vara den som någon är så extremt beroende av samtidigt som det är jättehäftigt att vara just den personen. Det är supermysigt att amma/mata men också krävande och uttröttande. Det är mysigt med bebisgos och att någon gärna vill sova och vara nära men det tär på en att inte kunna göra någonting annat eller göra det man vill och har tänkt sig. Sen så finns det ju en massa andra aspekter som gör det här nya livet alldeles underbart och samtidigt förskräckligt skrämmande.
Det är någon att älska och älskas av resten av livet, så mycket kärlek! Men "resten av livet" är länge och stort och kanske svårt att greppa och vilket ansvar dessutom.
Parrelationen har också ändrats, två har blivit tre, nu är ni plötsligt en egen liten familj samtidigt som ni fortfarande är ett par. Kanske en familj som ni drömt och fantiserat om länge och så nu när du sitter där med din lilla guldklimp i famnen, trött av sömnbrist, uttömd av amning, ont i kroppen av förlossning, amning, konstiga sov- och bärställningar, med ett stökigt hem och i en mjölkfläckad gammal tröja så kanske det inte känns precis sådär som ni föreställt er och drömt om. Det är inte riktigt sådär rosaskimrande och fantastiskt, du känner dig inte som den där fantastiska och fräscha mamman du skulle vilja vara.
Och den där flickvännen du en gång var verkar inte finnas så många spår av längre. Helst av allt skulle du kanske vilja ta en lång dusch för att sedan få krypa ner i en nybäddad säng och sova en hel natt utan att bli störd.
Det är OKEJ att känna så. Det är okej att tänka "nej! nej! nej!" när man vaknar av ett hungrigt barnskrik vad som känns som bara sekunder av egen sömn. Det är okej att vara ledsen, arg och känna att man faktiskt inte vill mer.
Det är okej och helt normalt och det bästa utav allt är att helt plötsligt så händer det där som får allt att kännas helt okej eller alldeles underbart igen. Ett leende när du byter dagens trehundrade blöja, ett perfekt grepp kring bröstvårtan vid amning, när magknipen som plågat äntligen släpper och din skatt lugnt får somna in eller när du helt enkelt bara tittar på det lilla knytet i din famn och får känna att du faktiskt har fått bli mamma till världens bästa och vackraste varelse.
När det händer då blir världen allt lite rosaskimrande mitt i allt stök och det är väl de stunderna som gör det värt det i slutändan ändå."
måndag 21 januari 2013
Rapport utmaningen
13 km totalt på januariutmaningen, 7 km kvar, hujedamig! Jag kom liksom av mig där. Jag har ju bara några dagar kvar, så nu blir det lite skärpning på den utmaningen annars går den åt skogen.
Den andra utmaningen går det bättre på, inga som helst problem faktiskt. Tittar man på RK ser det ut som att jag har failat, men jag var skitdeppig två dagar och orkade inte ta med mobilen ut. I själva verket gick jag rejält mycket båda de dagarna, närmare milen den ena dagen och klart över milen den andra. Fyra dagar kvar på den utmaningen bara! :-)
Den andra utmaningen går det bättre på, inga som helst problem faktiskt. Tittar man på RK ser det ut som att jag har failat, men jag var skitdeppig två dagar och orkade inte ta med mobilen ut. I själva verket gick jag rejält mycket båda de dagarna, närmare milen den ena dagen och klart över milen den andra. Fyra dagar kvar på den utmaningen bara! :-)
Jag sket i mitt mål med Krux.
Jag är så fullt och fast övertygad om att vi klarar tre varv under pace 3,50 ganska lätt, så det kändes bara tradigt att försöka. För några dagar sedan lånade husse hunden och skidade iväg på 5km-slingan, och råkade köra 7,5 km och det gick då bra, så jag vågade mig också ut på 5km-slingan igår.
Jag hade helt kallt planerat att jag INTE skulle ta extraslingorna och förhoppningsvis åka runt 4,5 km istället, om jag hittade runt vill säga. Det HÖLL på att gå åt skogen, jag svängde fel på ett ställe men det var så lite folk så jag chansade och vände den lilla biten, och som tur var mötte jag ingen när jag körde åt fel håll. 4,3 km blev det, med en helt horribelt dålig tid på 16,31 minuter, pace 3,51. Bättre kan vi! För att skylla ifrån mig så gick det ju inte supersnabbt med den där lilla extrasvängen, med att stå och läsa på skylten och vända och köra långsamt på vägen tillbaka. Dessutom kunde jag knappt skata för det var så dåligt underlag, de hade kört upp ett extra klassiskt spår så det fanns pyttelite plats att skata på.
Nu kör jag lite bara för att öka på kondisen på mig och hunden, och för att jag ska kunna få lite bättre teknik också förhoppningsvis. Jag ska försöka ta mig ut på umåkerspåret så kan jag flaxa omkring där istället för på Nydala hela tiden. Förhoppningsvis är vi nere på runt 15 minuter nästa gång jag kör 4km på nydala.
Jag hade helt kallt planerat att jag INTE skulle ta extraslingorna och förhoppningsvis åka runt 4,5 km istället, om jag hittade runt vill säga. Det HÖLL på att gå åt skogen, jag svängde fel på ett ställe men det var så lite folk så jag chansade och vände den lilla biten, och som tur var mötte jag ingen när jag körde åt fel håll. 4,3 km blev det, med en helt horribelt dålig tid på 16,31 minuter, pace 3,51. Bättre kan vi! För att skylla ifrån mig så gick det ju inte supersnabbt med den där lilla extrasvängen, med att stå och läsa på skylten och vända och köra långsamt på vägen tillbaka. Dessutom kunde jag knappt skata för det var så dåligt underlag, de hade kört upp ett extra klassiskt spår så det fanns pyttelite plats att skata på.
Nu kör jag lite bara för att öka på kondisen på mig och hunden, och för att jag ska kunna få lite bättre teknik också förhoppningsvis. Jag ska försöka ta mig ut på umåkerspåret så kan jag flaxa omkring där istället för på Nydala hela tiden. Förhoppningsvis är vi nere på runt 15 minuter nästa gång jag kör 4km på nydala.
torsdag 17 januari 2013
Fuck you right back!
Jaha, det är jättejättefarligt att åka bort med en bebis, för det är så långt (25 mil) och det är vinter (mitten av mars) och det är flera dagar (två dagar) och det är ett spädbarn (fyra månader).
Men tydligen är det inte ett dugg läskigt att åka bort med en bebis fast det är långt (35 mil, 10 mil längre) och det är vinter (slutet av januari, dvs högvinter) och det är flera dagar (tre dagar, en dag till alltså) och det är ett spädbarn (två månader, bara hälften så gammal).
Personligen känns ju det den där andra resan jävligt mycket värre än den första, så förklara gärna logiken i argumenten. Nu ska jag alltså försöka packa inför en resa som jag inte är ett DUGG sugen på, eftersom folk har skrämt upp mig att det skulle vara så farligt att resa med min son. :-(
Dessutom har jag så jävla ont i ryggen så jag sitter här och halvgråter av att ha honom i bärsjalen. Skönt att han är glad idag, annars hade jag fan sagt upp mig.
lördag 12 januari 2013
Humor helt på min nivå!
Det är inte ofta jag skrattar så åt roliga historier och liknande, men det här var bara så jävla bra!!!
Efter en flygning skriver piloten ut en felrapport, därefter får mekanikerna en felanmälan och bedömer vilken reparation felet kräver.
Blanketten är ett papper som piloten fyller i och mekanikerna läser för att sedan reparera felet. Mekanikerna skriver sedan, på blankettens nedersta del, vad de har gjort för reparationer och piloterna läser därefter igenom rapporten till nästa flygning.
Ingen kan påstå att personalen på marken och mekanikerna inte har någon humor.
Här är några verkliga, registrerade felrapporter över behov av underhåll och problem, som Quantas piloter har skrivit. Samt vilken lösning som underhållspersonalen har skrivit.
Som kuriosa ska tilläggas att Quantas är det enda större flygbolag som aldrig haft en allvarlig olycka.
P=Problem inlämnat av piloten.
S=Svar från mekaniker.
==============================
P: Innersta hjulet på vänster sida borde nästan bytas.
S: Har nästan bytt ut det innersta hjulet på vänster sida.
P: Testflygningen gick OK, bortsett från att den automatiska landningen var något hård.
S: Det är inte installerat något automatiskt landningssystem på detta flygplan.
P: Propeller nr.2 får inte nog med smörjning.
S: Smörjning till propeller nr.2 är OK. Smörjning till propeller nr.1, 3 och 4 är felaktig.
P: Någonting sitter löst i cockpit.
S: Någonting sattes fast i cockpit.
P: Döda insekter på framrutan.
S: Levande insekter är restade i lagret.
P: Autopiloten ger ett fall på 200 fot när flyghöjden skall låsas.
S: Kan inte återskapa problemet på marken.
P: Tecken på läckage på höger sidas landningsställ.
S: Tecknet borttaget.
P: Ljudet i intercom är otroligt hög.
S: Ljudet i intercom inställt till en mera trovärdig nivå.
P: Mothållslåset får gashandtaget att sitta fast.
S: Det är liksom det det är där för...
P: Misstänker att det är en spricka i framrutan.
S: Misstänker att du har rätt.
P: Saknar motor nr.3.
S: Motor funnen på höger vinge, efter kort sökarbete...
P: Flygplanet uppför sig lustigt.
S: Flygplanet har beordrats att ta sig samman, flyga ordentligt och vara lite mer seriöst.
P: Radarn brummar.
S: Har omprogrammerat radarn till att tala.
P: Mus i cockpit.
S: Katt installerad.
Efter en flygning skriver piloten ut en felrapport, därefter får mekanikerna en felanmälan och bedömer vilken reparation felet kräver.
Blanketten är ett papper som piloten fyller i och mekanikerna läser för att sedan reparera felet. Mekanikerna skriver sedan, på blankettens nedersta del, vad de har gjort för reparationer och piloterna läser därefter igenom rapporten till nästa flygning.
Ingen kan påstå att personalen på marken och mekanikerna inte har någon humor.
Här är några verkliga, registrerade felrapporter över behov av underhåll och problem, som Quantas piloter har skrivit. Samt vilken lösning som underhållspersonalen har skrivit.
Som kuriosa ska tilläggas att Quantas är det enda större flygbolag som aldrig haft en allvarlig olycka.
P=Problem inlämnat av piloten.
S=Svar från mekaniker.
==============================
P: Innersta hjulet på vänster sida borde nästan bytas.
S: Har nästan bytt ut det innersta hjulet på vänster sida.
P: Testflygningen gick OK, bortsett från att den automatiska landningen var något hård.
S: Det är inte installerat något automatiskt landningssystem på detta flygplan.
P: Propeller nr.2 får inte nog med smörjning.
S: Smörjning till propeller nr.2 är OK. Smörjning till propeller nr.1, 3 och 4 är felaktig.
P: Någonting sitter löst i cockpit.
S: Någonting sattes fast i cockpit.
P: Döda insekter på framrutan.
S: Levande insekter är restade i lagret.
P: Autopiloten ger ett fall på 200 fot när flyghöjden skall låsas.
S: Kan inte återskapa problemet på marken.
P: Tecken på läckage på höger sidas landningsställ.
S: Tecknet borttaget.
P: Ljudet i intercom är otroligt hög.
S: Ljudet i intercom inställt till en mera trovärdig nivå.
P: Mothållslåset får gashandtaget att sitta fast.
S: Det är liksom det det är där för...
P: Misstänker att det är en spricka i framrutan.
S: Misstänker att du har rätt.
P: Saknar motor nr.3.
S: Motor funnen på höger vinge, efter kort sökarbete...
P: Flygplanet uppför sig lustigt.
S: Flygplanet har beordrats att ta sig samman, flyga ordentligt och vara lite mer seriöst.
P: Radarn brummar.
S: Har omprogrammerat radarn till att tala.
P: Mus i cockpit.
S: Katt installerad.
Kommunikation med liten bebis
Det är verkligen jätte, jättesvårt att lista ut vad sonen vill när han gråter, liksom viftar med munnen och när man lyfter upp honom försöker han hitta av bröstet genom tishan. Vad vill han då, tro?
Det blir ännu otydligare när man lägger honom i sängen (där han brukar få äta) och tar av sig tröja och bh, och han brister ut i världens solskensleende. "Bra, morsan, det var rätt val! DUKTIG morsa!" Positiv förstärkning med social belöning, efter att ha fått rätt beteende genom att använda hjälper? Han blir nog en bra hundtränare, den hära!
Det blir ännu otydligare när man lägger honom i sängen (där han brukar få äta) och tar av sig tröja och bh, och han brister ut i världens solskensleende. "Bra, morsan, det var rätt val! DUKTIG morsa!" Positiv förstärkning med social belöning, efter att ha fått rätt beteende genom att använda hjälper? Han blir nog en bra hundtränare, den hära!
fredag 11 januari 2013
Vindelälvsdraget
Varje år vecka elva pågår en stor dragtävling - en stafett, mellan (tror jag) Ammarnäs och Vännäsby. Förra året fick jag ju tanken att kanske kunna vara med, men stoppades av den idiotiska regeln att jag kan vara med med en epilepsihund som INTE går på medicin, men jag kan inte vara med om den GÅR på medicin, trots att medicinen är prestationssänkande. Puckat, men skit samma, det var förra året.
Det här året har jag ju fortfarande bara en hund, och både hunden och jag är ju i USEL kondis efter graviditeten, så läget är ju inte direkt bättre. Om det finns någon fördel med det här året jämfört med förra, så är det kanske att jag har vågat ställa mig på ett par skidor. Jag är fullständigt genomdålig på att åka, och har fullständigt genomdåliga skidor, men vi tar oss framåt i ett skidspår i alla fall. :-D
Jag vill fortfarande vara med och tävla för UBHK i vindelälvsdraget. Vill vill VILL! Vi tränar lite, jag och Krux, jag kan åka skidor lite nu igen efter att magen och höfterna har blivit klart bättre. Än så länge är den längsta sträckan vi har kört 1,75 km, men det kanske ändras nästa vecka. På måndag är det möte på klubben och då kommer domen... De korta sträckorna brukar såklart vara oerhört åtråvärda.
Jag har också provat åka med en lånehund, Lisas Mysa som nog kanske inte riktigt fattade vad hon skulle göra DEN gången i alla fall. Vi ska prova igen ikväll, och lyckas vi bara komma förbi problemen kring att jag inte har någon bil på dagarna och ingen barnvakt heller, för Pierre har fått jobb (hurra hurra!!!) så kanske jag faktiskt har två hundar ändå. Vecka 11, det är SNART!!! Väldigt, väldigt snart. Jag är ganska stressad, måste jag säga.
Första målet med Krux är att kunna ta det lite längre varvet. Andra målet måste bli att få någon slags acceptabel TID på det lite längre varvet... Typ. Jag gillar att köra det lite kortare varvet flera gånger, för att kunna boosta honom lite med belöningar och få vila mellan, hellre att än att tråka ut honom och inte kunna köra full fart på det lite längre. Mål med små varven? Lite lättare att HA något mål där, eftersom jag vet hur det brukar gå: Jag vill kunna köra tre varv samma kväll med högst pace 3,50. Det borde inte vara helt omöjligt att klara nästa vecka. När vi klarar det ska jag försöka mig på det längre varvet, inte förr.
Det här året har jag ju fortfarande bara en hund, och både hunden och jag är ju i USEL kondis efter graviditeten, så läget är ju inte direkt bättre. Om det finns någon fördel med det här året jämfört med förra, så är det kanske att jag har vågat ställa mig på ett par skidor. Jag är fullständigt genomdålig på att åka, och har fullständigt genomdåliga skidor, men vi tar oss framåt i ett skidspår i alla fall. :-D
Jag vill fortfarande vara med och tävla för UBHK i vindelälvsdraget. Vill vill VILL! Vi tränar lite, jag och Krux, jag kan åka skidor lite nu igen efter att magen och höfterna har blivit klart bättre. Än så länge är den längsta sträckan vi har kört 1,75 km, men det kanske ändras nästa vecka. På måndag är det möte på klubben och då kommer domen... De korta sträckorna brukar såklart vara oerhört åtråvärda.
Jag har också provat åka med en lånehund, Lisas Mysa som nog kanske inte riktigt fattade vad hon skulle göra DEN gången i alla fall. Vi ska prova igen ikväll, och lyckas vi bara komma förbi problemen kring att jag inte har någon bil på dagarna och ingen barnvakt heller, för Pierre har fått jobb (hurra hurra!!!) så kanske jag faktiskt har två hundar ändå. Vecka 11, det är SNART!!! Väldigt, väldigt snart. Jag är ganska stressad, måste jag säga.
Första målet med Krux är att kunna ta det lite längre varvet. Andra målet måste bli att få någon slags acceptabel TID på det lite längre varvet... Typ. Jag gillar att köra det lite kortare varvet flera gånger, för att kunna boosta honom lite med belöningar och få vila mellan, hellre att än att tråka ut honom och inte kunna köra full fart på det lite längre. Mål med små varven? Lite lättare att HA något mål där, eftersom jag vet hur det brukar gå: Jag vill kunna köra tre varv samma kväll med högst pace 3,50. Det borde inte vara helt omöjligt att klara nästa vecka. När vi klarar det ska jag försöka mig på det längre varvet, inte förr.
torsdag 10 januari 2013
Produktiv dag.
Idag har jag åstadkommit så himla mycket.
Jag har:
*tagit sovmorgon till kl 11
*konstaterat att Sanders blöja har läkt i sängen så han, lakanet (tack och lov för skyddslakan!) och jag är nerkissade.
*bytt lakan i sängen
*badat pyre och duschat mig själv
*gett hundarna frulle
*tröstat ledset pyre med att sjunga KORN för full hals
*satt igång diskmaskinen
*gått en promenad för att söva ledset pyre och rasta hundar
*skrivit ner vad jag BORDE göra
*slösurfat
Fy mig.
Jag har:
*tagit sovmorgon till kl 11
*konstaterat att Sanders blöja har läkt i sängen så han, lakanet (tack och lov för skyddslakan!) och jag är nerkissade.
*bytt lakan i sängen
*badat pyre och duschat mig själv
*gett hundarna frulle
*tröstat ledset pyre med att sjunga KORN för full hals
*satt igång diskmaskinen
*gått en promenad för att söva ledset pyre och rasta hundar
*skrivit ner vad jag BORDE göra
*slösurfat
Fy mig.
onsdag 9 januari 2013
En jäkla massa bilder!
För någon vecka sedan började jag gå igenom alla bilder och redigera... Pust.
måndag 7 januari 2013
Motionera mera igen
1:a gick 4,71 km pace 11,22
2:a gick 2,62 km pace 10,08
3:e sparkdrag 5,73 km pace 2,54
4:e gick 2,41 km pace 10,59 (gick även 4,74 med pace 11,47)
5:e gick 2,58 km pace 10,53
6:e gick 2,25 km pace 10,51 (skidade även 1,71 med pace 4,19 och sparkade ca 4 km med många stopp)
Imorgon kan jag alltså vara ledig igen, om jag skulle vilja. :-)
Med den andra utmaningen går det också ganska bra. Det blir korta svängar för att jag ska orka med det rätt höga tempot:
2:a 1 km
4:e 1 km och 1,5 km
5:e 1 km och 1 km
5,5 km första veckan.
2:a gick 2,62 km pace 10,08
3:e sparkdrag 5,73 km pace 2,54
4:e gick 2,41 km pace 10,59 (gick även 4,74 med pace 11,47)
5:e gick 2,58 km pace 10,53
6:e gick 2,25 km pace 10,51 (skidade även 1,71 med pace 4,19 och sparkade ca 4 km med många stopp)
Imorgon kan jag alltså vara ledig igen, om jag skulle vilja. :-)
Med den andra utmaningen går det också ganska bra. Det blir korta svängar för att jag ska orka med det rätt höga tempot:
2:a 1 km
4:e 1 km och 1,5 km
5:e 1 km och 1 km
5,5 km första veckan.
onsdag 2 januari 2013
Motionera mera!
Förra året var jag med i en grupp på facebook som hette motionera mera. Tanken var att alla, även de som inte var så himla fit, skulle kunna vara med. Tanken var verkligen jättekul, men efter ett tag kändes det inte så himla roligt längre, för alla KUNDE inte vara med. De flesta utmaningarna baserades på att man hade en smartphone med runkeeper, vilket inte jag hade, och den enda utmaningen som INTE krävde det var en ganska tuff - har för mig att man skulle göra 10 eller 15 armhävningar om DAGEN. Jag kämpade som en blådåre, men halkade efter, och så glömde jag bort det hela i två dagar och då var det ju kört. Då fick jag höra "men kom igen, kriga lite" och kände mig som den sämsta och svagaste människan någonsin och självförtroendet försvann HELT, för man KAN inte göra mer än sitt bästa. Sedan gjorde Johanna en utmaning som jag kunde vara med på, hurra hurra, men sedan var jag så massivt gravid att jag gick ur gruppen, den kändes helt meningslös.
Nå, skit samma, det var inte det som det här inlägget skulle handla om egentligen, hade jag tänkt. Introt blev som vanligt superlångt, vet inte varför jag gör så när jag skriver jämt?
Numera utmanar jag mig själv. Först utmanade jag mig med sådana saker som att gå till toaletten, eller gå och duscha, eller gå till matrummet eller till änden av korridoren på BB. Sedan ville jag gå promenad med hundarna, när jag kom hem. Den 25:e december kom jag med en mer "riktig" utmaning: minst 2 km med högst pace 11,5 (promenad, drag, cykel - whatever), minst 6 dagar i veckan. i en månad, dvs fram till 25:e januari.
25:e gick 2,4 km pace 11,29
26:e gick 2,06km pace 10,30 och en mardrömspromenad på 3,04 km på pace 13,02 i djupsnö... Helt slut efter den promenaden!!!
27:e gick 2,1 km med pace 9,44
28:e drag med krux & spark 5,11 km pace 3,51
29:e gick 2,51 km pace 11,04
30:e LEDIG! gick 2,31 km men jag gick med Pierre som inte hade broddar, så det gick för långsamt, 12,56 i pace
31:a gick 2,04 km pace 10,27
1:a gick 4,71 km pace 11,22
Hittills har jag alltså klarat mig. Idag gjorde jag en till utmaning för januari: Jag ska till fots ta mig totalt minst 2 mil, med högst 9,30 i pace. Blir lite mer spännande att se om jag klarar det, faktiskt!
Nå, skit samma, det var inte det som det här inlägget skulle handla om egentligen, hade jag tänkt. Introt blev som vanligt superlångt, vet inte varför jag gör så när jag skriver jämt?
Numera utmanar jag mig själv. Först utmanade jag mig med sådana saker som att gå till toaletten, eller gå och duscha, eller gå till matrummet eller till änden av korridoren på BB. Sedan ville jag gå promenad med hundarna, när jag kom hem. Den 25:e december kom jag med en mer "riktig" utmaning: minst 2 km med högst pace 11,5 (promenad, drag, cykel - whatever), minst 6 dagar i veckan. i en månad, dvs fram till 25:e januari.
25:e gick 2,4 km pace 11,29
26:e gick 2,06km pace 10,30 och en mardrömspromenad på 3,04 km på pace 13,02 i djupsnö... Helt slut efter den promenaden!!!
27:e gick 2,1 km med pace 9,44
28:e drag med krux & spark 5,11 km pace 3,51
29:e gick 2,51 km pace 11,04
30:e LEDIG! gick 2,31 km men jag gick med Pierre som inte hade broddar, så det gick för långsamt, 12,56 i pace
31:a gick 2,04 km pace 10,27
1:a gick 4,71 km pace 11,22
Hittills har jag alltså klarat mig. Idag gjorde jag en till utmaning för januari: Jag ska till fots ta mig totalt minst 2 mil, med högst 9,30 i pace. Blir lite mer spännande att se om jag klarar det, faktiskt!
tisdag 1 januari 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)