I Åsele är det kallt, bråkigt och arbetsamt.

Ja, eller nåt.
Att det var arbetsamt är iofs positivt, även om jag är så trött nu att jag tror att jag kanske blir invalid, mongoloid eller iaf får någon form av autism om jag måste stoppa in EN SAK TILL i hjärnan.

I helgen var jag alltså i Åsele och gick domarutbildning. Fantastiskt att äntligen få komma igång, jag har ju bara väntat i typ, öh, 4 år eller så?
Det börjar bra med att det är snöstorm. Stackars Åsa får snigla sig uppåt i den goda farten av nånstans runt 50-70 km/h. Längst vägen ser vi diverse bilar i diket och annars inte mycket mer än snörök, så jag är mycket tacksam att jag inte behövde köra.
Efter kursstarten på kvällen, så åker vi till stugan. Och någonstans DÄR börjar det verkliga kaoset. Först stänger jag dörren, varpå den går i LÅS. Upp till campingägaren som snällt låser upp åt oss. När vi kommer in tycker vi ju att det är förjävla kallt inne i stugan, faktiskt. Riktigt HUR kallt det är, inser vi inte förrän jag ska hälla vatten i hundskålen... och det inte kommer något vatten ur kranen. In på toan för att se om det finns vatten där, och det gjorde det.
I form av en istapp som hänger från vattenkranen. På riktigt. I själva stolen är det också fryst.
Vi måste gå till grannarnas stuga för att kissa, borsta tänder och fylla vatten åt hundarna.
Under natten är det ungefär så kallt som det kan bli. Jag ligger med två hundar i sängen, och Åsa har 3 (TRE!!) täcken och båda fryser så vi bara ligger och huttrar.
Till slut stapplar jag upp och ut till bilen (och ser på vägen att snön som ligger på golvet i vardagsrummet inte har smällt, fastän det har gått flera timmar) för att hämta kupévärmaren. Med den på hela natten, elementet på högsta värmen och med två människor och två hundar i ett litet, litet rum så blir det till slut varmt - på morgonen, när vi vaknar.
När vi öppnar sovrumsdörren blir det såklart iskallt överallt igen.

Det roliga med det här, var att jag ringer till campingägaren när han har öppnat, och berättar hur kallt det var. Inte bara låter han lite ovillig att låta oss betala mindre än de 600:- som det kostade med stugan över en natt, utan han berättar även att han har varit INNE i vår stuga på morgonen. Och att det VISST fanns vatten. Jo, NU ja, men inte igår eller inatt. Och vad fan är han och rotar i våra grejer för??

Det tog en timma att argumentera med campingägaren för att få honom att inse att det faktiskt inte är vettigt att betala för en stuga där man håller på att frysa ihjäl och där det är så kallt att snön inte smälter och vattenledningarna har frusit. Till slut, förmodligen med tanken att vi inte hade någonstans att ta vägen, så utbrister han "Antingen betalar ni, eller så packar ni väskorna och åker."
Hejdå, sa vi, och åkte och sov i köket i klubbstugan på Åsele BK istället. Moahahaha.

Men utbildningen var bra! :-)

Krux är dålig.

Jag är lite orolig, även om han faktiskt verkar må ganska bra nu.

Polly är också lite dålig i magen så jag undrar om det är nåt som de har hittat ute - de där äpplena, tex. Krux är ju lite känsligare i magen, och så ska han ju såklart, hungrig som han är, smälla i sig så mycket han hinner innan matten ser att han äter på nåt...
Jag hoppas att det bara är det iaf. Och att det fortsätter vara lugnt. Jag vill inte ha något elände nu. :-(

Jag ska bara göra en läsplanering med det jag vill hinna med innan fredag, så ska jag få sova sedan.

Helt plötsligt har man blivit sambo, också! Lite förvånad, men bakom all läxläsningsångest mycket, mycket, mycket glad...

Blev ingen jaktträning idag.

Det innebär att hundarna inte har fått någon träning att tala om på en vecka. Det är fan helt sjukt, stackars djur. :-(

Skriver logg och städar idag. Och hoppas att jag blir frisk, för nu har jag så enormt mycket att göra innan fredag så det är inte klokt.

Förkyld

Nu har jag varit sjuk i en vecka.

Det är så jävla tråkigt så jag börjar snart gråta.

Hundarna gråter nog snart också.

Andreas Gradin har fotat Polly och Billy.

Funderingar på spåret

När jag spårade i början av sommaren var det en total katastrof. Det gick bara inte alls, han irrade, jag blev arg, han drog som satan och jag försökte hålla igen och linan trasslade in sig och jag slog sönder ansiktet på alla grenar jag bara smackade in i utan att ha en chans att hinna värja mig.
Jag var så jävla arg till slut så jag ville bara binda hunden ute i skogen och gå hem igen. INTE roligt.

Men på't igen!
Nu provade jag med expanderlina, och KORT lina. Och så FÅR han ha ganska högt tempo! Jag håller igen, men inte fullt lika mycket. Det går MYCKET bättre!

Första gången vi var ute gjorde jag ett ganska kort, och ett superkort spår. Jag har alltid snitslat som fasen, för att ha koll på om han går i kärnan eller ej, vilket är lite problem nu... Jag får liksom flyyyyyyyyga genom luften och roffa åt mig snitslarna i farten, och att sätta upp dem på jackan i språng marsch är ju bara att glömma. Jag får också ha pinnar jäkligt ofta i spåret, så att jag kan hämta andan lite och sortera upp snitslar.
Det är lite planering, haha! Max 4 snitslar mellan pinnarna, mer går inte, då tappar jag dem.

Faktiskt har han lite lägre tempo ibland, märkte jag när jag var ute igår. Då kunde jag sätta fast snitslarna på jackan. Kanske det är lite svårare då? Eller så har han liksom fått springa av sig lite? Jag vet inte. Men det tyder ju ändå på att han har något slags vett? KAN det verkligen vara så??

Egentligen går han nog inte så fort som jag tycker, tror jag. Det är bara det att jag har spårat med Kotte "Jag tar en tass i taget, man ska inte förhasta sig i ett spår" Näslund och Kyuss "Tänk om man missar, bäst att gå lite långsammare" Näslund. Utan något som helst drag i linan. Så det är väl lite av en chock med Krux "FIFAN tänk om jag inte hinner!!!" Näslund efter de två hundarna.

Igår gjorde han något märkligt. Vi rejsar iväg på första spåret, som var LITE längre - kanske 500 meter?
Så går vi av det och direkt på det lilla spåret på 200 meter. Någonstans vid andra pinnen märker jag att han faktiskt är ganska trött. Som vanligt så kan man inte hushålla med krafterna, och då tar de slut fort...
Vid andra vinkeln tappar han bort sig. Vanligtvis går han genom vinklarna i spårkärnan, utan att tappa fart liksom. Eventuellt kan han gå över vinkeln med ett par meter innan han går på igen. Han ringar sällan. Den här vinkeln tappar han bort sig HELT, och eftersom han är trött, och inte har någon vana, så virrar han på rejält för att hitta tillbaka igen.
När han hittar tillbaka, så går han på åt fel håll. Alltså, bakspårar.
Hm, tänkte jag, jaja, låt honom bakspåra då!
Han bakspårar 50 meter, tar den första vinkeln, fortsätter spåra kanske 50 meter till - och där kommer han på att nåt är fel. Och tvärvänder! Jag hann liksom inte stanna, han bara smiter förbi mig fort som attan och sliter med mig åt andra hållet.
Och spårar glatt genom vinklarna och fram till nästa pinne.
Lustiga hund.

Men han spårar som sagt var ganska bra nu! Oftast är han i spårkärnan, och slår inte så mycket. Får se om det fortsätter så?