Tänkte plita ner någon förlossningsberättelse, och passa er, för det här är LÅNGT. Det vill säga: börja inte ens läsa om du inte är hemskt intresserad. *s*
Förlossningen startade egentligen med den där klådan från helvetet. Jag kunde skriva en sida minst om den, men jag nöjer mig med att bara skriva att den var vidrig.
På fredagen den 16:e pratade jag med en läkare från förlossningen som fick mig att bryta ihop fullständigt. Jag fick inte smörja ALLS med kortisonsalvan, som var det enda som hjälpte en aning, och när jag frågade om hinnsvepning för möjligheten att kanske få igång förlossningen lite tidigare så att jag skulle slippa klådan så fick jag veta att jag kunde prata med mödraspec "någon gång till veckan" om den saken. Jag mådde skit rent ut sagt - kunde inte sova för klådan, kunde inte äta för att jag mådde så jävla dåligt (mentalt alltså) och bara grät och gnuggade hysteriskt med en bomullstuss indränkt i alsolsprit.
På måndag morgon den 19:e ringde hud om att de hade fått in en akutremiss på mig men då hade jag gett upp, så jag sa bara att de kunde riva den. Kvinnan jag pratade med hörde nog att jag grät för hon övertygade mig om att jag skulle komma in, att de kanske ändå kunde hjälpa mig. Fick en tid på eftermiddagen.
På förmiddagen hade jag min inbokade tid hos min barnmorska så jag släpade mig dit. Ungefär det första hon frågade mig var "men du, orkar du det här?" varpå jag såklart börjar gråta igen och bara kvider fram att nääää, jag ORKAR inte mer! Jag tror att jag har den bästa barnmorskan i hela världen, för när jag åkte från henne mådde jag så himla mycket bättre. Lite lustigt att precis när jag skriver föregående mening så ringer min barnmorska och frågar hur det har gått och hur jag mår… Fina, fina Maria.
Nå, vi tog prover och jag hade gått ner 3 kg (jag åt ju nästan inget) sedan sist och hade fått äggvita i urinen också, och hon ringde till förlossningen och sa till mig att efter att jag varit på hud, så skulle jag åka till förlossningen och prata med dem. När jag åkte hem så åkte jag direkt ut till skogen och lade ett fält åt Krux – jag fick ju helt plötsligt lite energi, lite livsglädje liksom, och struntade fullständigt i att jag förmodligen skulle få ont av ett sådant företag. Lycklig hund! Det blev inget stort fält såklart, men jag stod där och baddade med min alsolindränkta bomullstuss och tog emot dummysarna (och en ölburk, haha) som han kom in med.
Hud sa att jag fick smörja två gånger om dagen med kortisonsalvan och bekräftade diagnosen PUPPP, jippi eller nåt. På förlossningen däremot, där hände det grejer. Jag fick göra ett CTG som bekräftade att Pyret mådde bra och att jag hade helt värkfria och helt oregelbundna sammandragningar, jag fick ta ett till kissprov och UL och lite blodprover, och så kollade hon om det skulle gå att göra någon hinnsvepning, om jag hade hunnit börja öppna mig. Det hade jag INTE. Min livmodertapp hade inte ens börjat mjukna, så det verkade som att det var ett bra tag kvar till någon förlossning. Jag blev såklart helt förstörd, igen.
Jag fick vänta lite på en läkare som gjorde ultraljudet och som sedan berättade att de skulle lägga in mig över natten med kortisonspruta och sömntabletter så att jag fick SOVA en natt, och så skulle de sätta igång mig. Jag blev så lycklig att jag hade kunnat kyssa hennes fötter, och jag tycker verkligen inte om fötter. Jag skulle få en tablett som mjukade upp livmodertappen först, den skulle jag få redan samma kväll. Sedan skulle de försöka sätta igång mig dagen efter, men varnade att det kunde ta flera dagar och att det förmodligen skulle dra ut på tiden eftersom jag hade en så omogen tapp.
På kvällen, vid 21 ungefär fick jag alltså kortisonspruta (befrielse! Lycka!), sömtabletter och den där tabletten som skulle mjuka upp tappen, och hann börja slumra in innan jag vaknade till igen vid kanske 12 på natten av att sammandragningarna faktiskt började kännas. De kom fortfarande ganska sällan så jag hann sova någon minut här och någon minut där, men så började sammandragningarna gå över från att kännas, typ obehag, till ganska smärtsamma så jag kravlade mig upp och ställde mig i duschen och ringde efter den BM som var på plats. Jag fick göra ett till CTG och hon gick och förberedde ett bad och övervakade mina kurvor och sammandragningar medan jag låg och försökte andas mig igenom förverkarna och tänkte att på RIKTIGT, kan det göra såHÄR ont, ska jag kanske gå med det här i flera dagar???
Det började bli rätt rejält jobbigt att ligga stilla och jag började be mer och mer intensivt att hon skulle komma tillbaka så att jag blev av med CTG-grejerna och fick mitt bad. Det badet blev jag snuvad på. När BM kom tillbaka så sa hon direkt att badet struntade vi i. Hon gav mig först en spruta bricanyl för att minska värkarna, så en spruta till när det bara körde på och sedan sa hon att ”vi åker upp och provar hur det här med lustgas känns istället”. Jaha, tänkte jag, får man lustgas vid förvärkar, vilken lyx! Nånstans när vi hade börjat med lustgasen (fantastisk grej, helt klart) och jag får veta att jag har börjat öppna mig ett par cm inser jag att jaha, det här är inte bara förverkar, jag håller på att föda barn jag! Jag hade just messat Pierre och sa åt honom att han nog fick åka hem från jobbet och försöka sova några timmar för nu var förverkarna ganska intensiva, men fick alltså messa igen och be honom komma upp direkt för att hjälpa mig med lustgasen. Då var klockan halv 5 på morgonen ungefär.
När Pierre hade kommit och hunnit vara med en stund började jag känna att lustgasen inte riktigt räckte till och frågade om jag kunde få någon mer smärtlindring. Det var uthärdligt med lustgas, men jag kände att det började vara lite på gränsen och ville vara ute i god tid så att det inte skulle hinna bli outhärdligt. Dessutom var mina värkar så himla täta, de flesta gick in i varandra, alltså det gick aldrig ner under 40 utan det vände liksom där och gick upp på 100 igen, om och om igen. Någon gång ibland fick jag en paus på några minuter. Jag bad om musik också här nånstans, helt plötsligt vrålade det lite KORN i rummet, very nice.
Läkare kom in och skulle lägga EDA. Killen sa något om att ”ojdå, nu har hon visst en stark värk här, vi väntar tills den är över då” men BM svarade att nej, här får vi inga pauser så lägg så fort du kan bara, vi får göra det under värk helt enkelt. Det gick faktiskt bra att sitta stilla trots stark värk, jag var ganska sugen på min EDA vid det här laget så jag bet gärna ihop. Så gick den igenom och smärtan lättade och jag fick lite mer paus i värkarbetet också. Jag bad om en redbull för att få lite energi, jag var ju ganska utmattad efter typ en vecka med oerhört dålig sömn och så dessutom knappt någon mat på flera dagar. En annan barnmorska avrådde, hon tyckte att jag skulle strunta i det för nu hade jag ju chansen att vila, att kanske sova lite, nu skulle jag få en paus. Jo, tjena. Den pausen var ju typ 10 minuter eller nåt, MAX, sedan satte det igång med full fart igen.
De tog hål på hinnan så att mitt vatten gick, vilken lättnad. Nu var väl klockan runt 8 ungefär och jag var nånstans 6 cm öppen skulle jag tro. Jag började känna att Pyret låg riktigt mycket längre ner, det tryckte på och jag hoppades att det kanske inte skulle vara så himla långt kvar till jag skulle börja få krystverkar.
Plötsligt gick nog larmet – pyrets hjärtrytm gick ner kraftigt, jag fick ändra ställning och då gick det upp igen men det svajade fortfarande och de försökte ta ett blodprov från hjässan. Skönt var det då inte, och de hade rätt stora svårigheter med att lyckas också, något med att någon hinna låg i vägen. Det kryllade av folk i rummet helt plötsligt, och de hotade med snitt, satte i ordning en operationssal med personal så att allt var redo men avvaktade lite eftersom hjärtrytmen var bra så länge jag låg som jag gjorde, de ville se svaret på blodprovet som de till slut lyckades ta. Det visade på att pyret inte mådde helt bra, syresättningen var inte så bra så hotet om snitt blev verkställt och de swooshade iväg mig till operationssalen.
Jag fick fullständig panik, och där någonstans stängde jag av för jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från själva snittet och jag minns att jag blev så förvånad över att jag liksom inte brydde mig, varken om mig själv eller om bebis eller något alls. Jag fick en bedövning i ryggen som förlamade benen och de satte upp något skynke och skar och slet och så hörde jag något om att någon sa att ”nu är han ute” och någon svarade ”jo, det hördes”, alltså att han skrek men jag minns inte själva bebisskriket. Pierre gick iväg med bebis och de sydde och jag låg där och funderade på varför jag inte brydde mig om hur det gick med min bebis.
Så kom de tillbaka och jag minns att jag tänkte att ”nej men nu tog de nog fel bebis, den där var ju söt, och så liten?”. På viktskattningen sa de ju att han skulle vara en klump på 4-4,5 kg sisådär, och Pyret vägde bara 3,2 kg. Redan där kunde jag börja röra mina fötter igen, när de lyfte över mig på en säng kunde jag röra benen men lät liksom bli för jag var rädd för såret på magens skull. ”Rekord!” pratade läkaren om. Det där visade sig vara lite dumt, för att bedövningen gick ur så himla fort gjorde ju att jag fick rätt rejält ont istället. Jag var allt annat än intresserad av det där fikat som alla pratar så mycket om, jag mådde illa, var svimfärdig, rejält yr och hade ont.
09,12 kom bebis ut, ganska precis 12 timmar efter att jag fick den där tabletten som bara skulle förbereda igångsättningen, som ju förmodligen skulle ta flera dagar. 12 timmar som jag skulle få sova, var planen. Å andra sidan var jag lika glad för det: visst var jag utmattad, fruktansvärt trött, och inte nog med att jag hade genomgått hela öppningsskedet OCH ett snitt (jag var ju öppen minst 7 cm när de snittade, förmodligen nån cm till eftersom jag kanske öppnade mig lite mer sedan de kollade sista gången) men det var KLART! Jag hade fått ut min bebis!
Jag är så lycklig, han är helt underbar och fantastisk. Krux är världens bästa storebror – kärlek vid första ögonkastet som mitt syskonbarn Anna uttryckte det, och det är det nog också. Livet här hemma börjar hitta någon normal rytm nu när han är en vecka gammal, normalt och ändå så fantastiskt förändrat, för alltid. Jag har fått ett sådant fint emottagande och omhändertagande från både professionellt håll och privat med massa vänner och familj som överöser Pyret med presenter, vi får fina grattiskort och hjälp med allt från hundmotion, goda råd och hjälp med att ge mig sprutor och uppmuntran och jag är så tacksam, så glad för det! Inte minst har Pyret världens bästa pappa, delad förstaplats med min egen pappa.
Vi har i princip valt namn också. Alexander som tilltalsnamn, smeknamn Xander eller Sander, och Tim efter Tommy och Tage (morfar och farfar) och Kaj efter Kyuss som ju uttalas Kajus. Låt mig alltså presentera Tim Alexander Kaj, här 20 minuter gammal:
