Jag skulle köra en 8 km sträcka, och jisses så jag har nojjat över den där sträckan i veckan. Först läste jag på vindelälvsdragets hemsida att sträckan skulle "avslutas med kraftig stigning till växel i Åmsele" och tänkte att nu dör jag. Jag kommer ju göra som jag gör på Nydala, fastna i backen och stå där som en sköldpadda som har hamnat på rygg. Med skateskidor som har glid tar jag mig inte en meter om inte Krux drar upp mig, och efter en 8 km lång sträcka är det ju inte säkert att han ORKAR dra upp mig.Vad gör jag då? Tar av mig skidorna och går? Lägger mig ner och klöser mig upp? Förslagen haglade.
Men så var det nån som kläckte ur sig att äsch, den där backen är ingenting, men ha på dig en störtkruka till början av av sträckan: den som går i skog! Jaha. Nästa sak att oroa sig över, tack för det. Jag behöver ju inte bekymra mig över att vara en sköldpadda på rygg om funktionärerna får skrapa loss mig från barken på en gran istället.
Jag hade inte alls behövt bekymra mig om backarna, varken i början eller slutet. Däremot borde någon ha varnat mig för pinnarna som markerade spåret med jämna mellanrum. Vissa av dem attackerade! En pinne flög på mig och fällde mig mitt ute på isen så jag tjongade rakt ner på marken. Innan dess hade jag och en tjej med pointer (?) roat oss med att köra om varandra. Hon körde om mig när jag ramlade, och jag körde om henne när hennes hund stannade. Hon kunde åka skidor, men hennes hund drog ganska kasst, och min hund drog bra men så kan ju inte jag åka skidor då. Riktigt roligt sällskap ute i spåret! Efter skogen lät jag henne köra före och körde ganska långsamt själv för att inte köra om, hennes hund drog nämligen ganska bra när den fick en hare och jag ville inte köra slut på Krux för tidigt.
När jag gjorde min vurpa hamnade hon ju rätt långt före. Jag smäller ner i marken och tappar luften och fan vad ONT det gjorde!!? Jag har aldrig tappat andan på det viset förr, otroligt obehagligt. Det svartnade och jag låg där och kved och kippade efter andan, anfådd som jag var. Till slut lyckas jag kravla mig upp mest bara för att jag hörde en skoter bakom mig och inte ville att de skulle tro att jag var döende. Så jävla pinsamt. Självklart är det fotograf-skotern, så jag blev dessutom FOTAD precis efter min vurpa. Jag kan knappt stå på benen och ser ut som döden i ansiktet.
Men Krux drar bra i alla fall, som ni ser. Han fick ju dra mig nästan helt utan att jag kunde hjälpa till alls nån kilometer där, för jag kunde bara kippa efter andan så hela kroppen fick liksom syrebrist och domnade bort. Sista två kilometerna eller så kunde jag hjälpa till igen och den där sista backen gick jättebra för hunden var rätt pigg fortfarande, jag hade ju sparat på honom med den hemska backen i åminne och så var den inte så himla farlig.
Sammanfattningsvis är jag ganska besviken på mig själv. Dels för att jag var så jävla otroligt klantig, men även för att jag sparade oss i onödan i rädsla för en backe som inte var så himla hemsk. Jag hade kunnat göra det mycket bättre, och det grämer jag mig över. Å andra sidan: jag gjorde det! Jag var med på vindelälvsdraget, och för sisådär 3 månader sedan kunde jag knappt gå en och en halv kilometer om jag gick väldigt långsamt. Hunden var med på vindelälvsdraget, och för sisådär 3 månader hade han inte en enda muskel på hela kroppen. Jag gick in med näst sämst tid, 31,38 på 8 km.
På eftermiddagen ringde en lagmedlem och bad att få låna Krux till söndagen, då skulle han gå en delad sträcka, en liten 5 km. Visst! Bara det att lite plötslig sjukdom i laget gjorde att Krux helt plötsligt fick gå 13 km. Jag höll på att svimma när jag hörde det, men det gick tydligen bra, och Kurt som lånade Krux var så nöjd så! Jag blev så himla glad över att få höra att jag har en så duktig hund, jag blev så himla glad över att jag har en så duktig hund och jag blev så himla glad att Kurt ville låna honom och att det gick så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar