Så här är det.

Linda, som jag har träffat genom en föräldragrupp från familjelivsforumet, skrev en så jäkla bra text om hur det är att vara mamma. Klockren, fantastiskt bra så jag frågade om jag fick kopiera in den här. Har bara lagt in lite styckeindelningar, annars är texten precis så fantastisk i helhet som hon skrev den till en ledsen mamma.


"Klart du får vara både ledsen och less! OCH vara världens lyckligaste och stoltaste mamma! Man får vara precis allt, samtidigt eller i omgångar eller hur man vill. 

Det är jobbigt att vara den som någon är så extremt beroende av samtidigt som det är jättehäftigt att vara just den personen. Det är supermysigt att amma/mata men också krävande och uttröttande. Det är mysigt med bebisgos och att någon gärna vill sova och vara nära men det tär på en att inte kunna göra någonting annat eller göra det man vill och har tänkt sig. Sen så finns det ju en massa andra aspekter som gör det här nya livet alldeles underbart och samtidigt förskräckligt skrämmande. 

Det är någon att älska och älskas av resten av livet, så mycket kärlek! Men "resten av livet" är länge och stort och kanske svårt att greppa och vilket ansvar dessutom. 

Parrelationen har också ändrats, två har blivit tre, nu är ni plötsligt en egen liten familj samtidigt som ni fortfarande är ett par. Kanske en familj som ni drömt och fantiserat om länge och så nu när du sitter där med din lilla guldklimp i famnen, trött av sömnbrist, uttömd av amning, ont i kroppen av förlossning, amning, konstiga sov- och bärställningar, med ett stökigt hem och i en mjölkfläckad gammal tröja så kanske det inte känns precis sådär som ni föreställt er och drömt om. Det är inte riktigt sådär rosaskimrande och fantastiskt, du känner dig inte som den där fantastiska och fräscha mamman du skulle vilja vara. 

Och den där flickvännen du en gång var verkar inte finnas så många spår av längre. Helst av allt skulle du kanske vilja ta en lång dusch för att sedan få krypa ner i en nybäddad säng och sova en hel natt utan att bli störd. 

Det är OKEJ att känna så. Det är okej att tänka "nej! nej! nej!" när man vaknar av ett hungrigt barnskrik vad som känns som bara sekunder av egen sömn. Det är okej att vara ledsen, arg och känna att man faktiskt inte vill mer. 

Det är okej och helt normalt och det bästa utav allt är att helt plötsligt så händer det där som får allt att kännas helt okej eller alldeles underbart igen. Ett leende när du byter dagens trehundrade blöja, ett perfekt grepp kring bröstvårtan vid amning, när magknipen som plågat äntligen släpper och din skatt lugnt får somna in eller när du helt enkelt bara tittar på det lilla knytet i din famn och får känna att du faktiskt har fått bli mamma till världens bästa och vackraste varelse. 

När det händer då blir världen allt lite rosaskimrande mitt i allt stök och det är väl de stunderna som gör det värt det i slutändan ändå."