Det första vi gjorde var att bygga stängsel till hundarna. 1,20 är nätet. Tack och lov var jag ganska envis i att ha de längre stolparna, för det (nästan) första Krux gjorde när vi släppte ut dem, var att ta ett skutt över på andra sidan. Så fort han upptäckte att han hellre ville vara på utsidan (för att hälsa på Wilma) skuttade han lätt över. Man tager vad man haver, så jag spikade upp gardinstänger, och faktiskt har han inte ens försökt ta sig över sedan.
Egentligen är det faktiskt mest Pirre som har jobbat, jag har varit i Nordmaling både på lördagen och söndagen på deras lydnadstävlingar. På lördagen var jag tävlingsledare för trean och eliten, och på söndagen fick jag aspirantdöma eliten och trean. Det var jätteskoj!! Det var massa nya ekipage, så jag var faktiskt lite nervös för att vara tävlingsledare, men det var inga problem. Att bakdöma de mer eller mindre okända ekipagen var JÄTTESKOJ! Dels för att det var så många duktiga förare och hundar, men även för att det för första gången kändes som att jag faktiskt visste vad jag gjorde. Något enstaka betyg var jag osäker på, men de allra flesta betyg jag satte kändes helt rätta, och utan att jag behövde hålla på och vela och vara osäker på mig själv. Jag kände att jag var rättvis och jämn i bedömningen också. Det var väldigt skönt!
Smolket i bägaren för mig i Nordmaling, var att det verkligen gick dåligt för mig på morgnarna när jag skulle åka. På lördagen var jag lite stressad, så jag tar inte på koppel på Krux när jag skulle ta ut hundarna till bilen = försvunnen hund. Tur att jag hade beräknat att vara där i så god tid, för jag kom ju typ 15 minuter senare än jag hade tänkt, men jag hann utan problem lägga planerna.
På söndagen smet inte hunden, men jag hann bara köra några meter innan jag inser att jag har punka. Ringa ut karln, skicka sms till Gunilla som jag visste fanns på tävlingsplatsen, släpa ut bur för att kolla reservdäcket som var ett jättefint vanligt sommardäck, tack och lov. Upp med bil, av med däck, på med reserven, lägga tillbaka pajjat däck, in med buren och iväg igen. Även då var jag jäkligt glad för att jag hade planerat att vara framme i god tid, för jag hann faktiskt komma på plats och missade inget.
Krux är för övrigt en idiot på riktigt. Nu har han alltså lyckats smita ner till vattnet en gång till, och dessutom bestämde han sig för att simma iväg mot världens ände när han fick bada igår. Jag gick ner och fiskade, tog med Krux som var jätteduktig - gick vid sidan hela vägen ner utan att jag ens sade något om att han skulle göra det, satt och låg och vilade vid stranden när jag fiskade och gjorde en snygg fjärr efter jag hade fiskat klart. Så duktig att jag tänkte belöna honom med att han faktiskt fick plaska lite. Jag trodde faktiskt inte mina ögon när han efter en liten stund bara tar sikte på horisonten och simmar, simmar och simmar. Jag ropade, han simmar. Jag visslade, han simmar. Då gick jag bort till båtarna och rodde ut och hämtade honom. Tror han blev ganska chockad över att plötsligt ha en vansinnigt arg matte i hasorna där långt ute på sjön.
Det är så himla konstigt, för jag ser honom som ganska lydig faktiskt, med en riktigt bra inkallning, och han är grymt dirigerbar ute på vattnet när han ska jobba!
Polly löper, och det kunde inte vara sämre timing. Uppfödartanten har småvapplar, och mamma och pappa har två andra konvalescenta hundar hemma hos sig så där kan hon inte heller vara, förutom om hon är i bur. Förmodligen måste Pierre och jag dela på oss och flocken när det inte längre går här hemma i ettan. Någon av oss drar till stugan med Polly eller pojkarna. Förhoppningsvis kan pappa ta med henne ner till deras stuga ett par dagar, så slipper jag bli gräsänka i över en vecka bara för att vi inte kan ha hundarna tillsammans. :-(
Det är så typiskt att allt sådant jämt ska vara så otajmat som möjligt :-( och inte är jag till någon hjälp heller. Hopps det löser sig på ett bättre sätt!
SvaraRaderaErica