Mina hundar blir äldre. Inte jag, JAG blir inte äldre, men mina hundar. Kyuss orkar inte med draget riktigt har jag insett. Han får inte bättre kondis som Krux får, han blir snarare mer och mer sliten. På slutet har jag låtit Krux dra en del själv, så att Kyuss får vila, men jag tror nästan att Kyuss skulle behöva vila mer ordentligt några dagar. Han har visserligen vett att inte ta i så hårt, jag ser ju att hans lina är slack ganska ofta, men idag cyklade jag med dem en sväng och även DÅ tycker jag att han är seg. Ikväll blir det bara Krux som får dra, och så ska jag istället göra ett litet försök till att få igång Polly, med hare kanske hon kan tänka sig att iaf springa framför mig, även om hon inte just DRAR så mycket?
Det syns att Kyuss har blivit äldre också om man tittar på hans näsa. Han är ju väldigt svart för att vara 9 år tycker jag, men för bara något halvår sedan eller så noterade jag de första svagt silverskiftande stråna, nu är det måååånga strån som är silvriga och ännu fler som är ljusblonda i färgen, hela hakan och främre delarna av läpparna är ljusblonda i vissa ljus. Min gamle man! <3
Än värre är det ju med Kotte. Man kan säkert hålla liv i honom ett halvår till eller kanske till och med ett år, men frågan är om det verkligen är etiskt riktigt. Han har svårt att gå och ställa sig upp, och glöden i ögonen börjar försvinna nu. Hans små utbrott av glädje är små, taffliga och man blir bara rädd att han ska falla ihop och göra illa sig. Det skär i mammahjärtat när mattorna blir fler och fler i pensionärshemmet, för att Kotte inte klarar av att gå på ett vanligt golv, det blir för halt och han gör illa sig. Snart, alldeles för snart, är det dags och jag är så rädd.
torsdag 22 mars 2012
måndag 12 mars 2012
Mer drag
Efter sista åkturen när det var så tungt var Krux trött. Jättetrött! Och JätteLänge. :-O Jag började faktiskt tro att han var sjuk på nåt vis, när han fortfarande var trött dagen EFTER också. Ingen pestråtta alls! Det hela kändes mycket märkligt - till på kvällen, när han bet mig när jag skulle mysa med honom. Ja inte bet HÖGG, utan bet-busade. Back to normal again! :-)
De fick ändå vila en extra dag och idag var vi ute igen. Nu var det hårdare, jag vågade inte alls hjälpa till i samma utsträckning och det har blåst så mycket så det var vansinnigt mycket kottar och kvistar i lite olika storlekar i spåret, läskigt! Hundarna pinnade på bra, och jag var nära att åka ett tredje varv... Men mina fötter stoppade mig. Det går bara inte, det gör för ont.
Jag har ju försökt hitta begade skidor och pjäxor på blocket, men de som finns i strl 35 är ju typ nån 10-åring som har växt ur, så skidorna är 75 cm långa eller så. Min systerdotter har växt ur hennes så jag skulle kunna ärva hennes, men de var för stora. ALLTSÅ, hon är typ 8 år!! Syrrans utrustning fick jag gärna låna, men pjäxorna är flera nummer för stora och det går inte att köpa nya pjäxor som passar till de skidornas bindning. Jag fick till slut ge upp och köpa nytt. DYRT trots att jag ju köpte det billigaste jag hittade, nu måste jag spara pengar som en smålänning om jag ska klara mig över sommaren också. :-O
MEN! Nya skidor! Pjäxor som passar! Jag längtar verkligen till imorgon när jag får prova, HOPPAS att det hjälper mot krampen i fötterna!!!
De fick ändå vila en extra dag och idag var vi ute igen. Nu var det hårdare, jag vågade inte alls hjälpa till i samma utsträckning och det har blåst så mycket så det var vansinnigt mycket kottar och kvistar i lite olika storlekar i spåret, läskigt! Hundarna pinnade på bra, och jag var nära att åka ett tredje varv... Men mina fötter stoppade mig. Det går bara inte, det gör för ont.
Jag har ju försökt hitta begade skidor och pjäxor på blocket, men de som finns i strl 35 är ju typ nån 10-åring som har växt ur, så skidorna är 75 cm långa eller så. Min systerdotter har växt ur hennes så jag skulle kunna ärva hennes, men de var för stora. ALLTSÅ, hon är typ 8 år!! Syrrans utrustning fick jag gärna låna, men pjäxorna är flera nummer för stora och det går inte att köpa nya pjäxor som passar till de skidornas bindning. Jag fick till slut ge upp och köpa nytt. DYRT trots att jag ju köpte det billigaste jag hittade, nu måste jag spara pengar som en smålänning om jag ska klara mig över sommaren också. :-O
MEN! Nya skidor! Pjäxor som passar! Jag längtar verkligen till imorgon när jag får prova, HOPPAS att det hjälper mot krampen i fötterna!!!
fredag 9 mars 2012
Om drag
Jag blev ju hemskt besviken när jag inte kunde vara med i Vindelälvsdraget, måste jag säga. Jag har fortfarande svårt att förstå reglerna - det är helt ok att jag är ute och tränar hur mycket som helst, och jag kan få vara med om han inte äter medicin, det finns det inget stopp för. Så jag KUNDE egentligen sluta ge honom medicin och tävla drag 6 månader, tänk att SKK och jordbruksverket eller vilka det nu är som har hand om dopingreglementet faktiskt uppmuntrar till det! Mycket märkligt i mina ögon.
Nåja, i vilket fall som helst, så tränar vi vidare, för det är ju ändå rätt skoj. Jag har varit modig och hämtat upp min gamla ärvda utrustning. Alla skrattar åt den! Allt är från typ 70-talet eller möjligtvis tidigt 80-tal, men det må väl vara hänt - det värsta är att pjäxorna är strl 38 eller så, vilket alltså är tre storlekar för stort för mig. Jag får ha dubbla tjocksockar och ÄNDÅ är de ju alldeles för stora. Det blir inte så stabilt, och jag får en hemsk kramp i fötterna. Det gör jätteont efter bara ett par km, så ska det väl inte vara?
Fördelen med att ha skidorna är att jag kan dra nästan varje dag. Jag bara kvistar upp till Nydala, ett par km resväg, och kör ett par varv, och åker hem. Det hela tar inte ens en timma, jämfört med typ 2 timmar ute i Ansmark där det dessutom blir mycket dyrare eftersom det är så lång resväg.
Första gången jag vågade åka skidor åkte jag ute i Holmsund, fick hjälp av Pether att hitta till spåret och fick lite riktlinjer sådär, som är bra att tänka på. Han skrattade också åt min utrustning. *sur* Det var kallt, superhårt, gick fort som fan och jag kunde inte åka. Ett under att jag inte körde åt helvete, men det VAR läskigt, jag skrek av skräck i nedförsbackarna, vilket ju bara gjorde att hundarna sprang ÄNNU fortare. Samma sak varje gång jag höll på att ramla: jag skrek, hundarna ökade. Illojalt! *s*
Men. Det gjorde ändå att jag vågade mig iväg själv till Nydala, hittade igen hundspåret där, och höll tummarna att jag skulle hitta genvägen genom skogen så att jag slapp åka 8,6 km, då skulle mina fötter DÖ. Gick fint, jag ramlade ett par gånger första gången, men idag när jag var iväg igen så vågade jag faktiskt hjälpa till och skejta en hel del! Idag var det mjukt och TUNGT vilket gjorde att pojkarna var supertrötta när vi kom hem, men å andra sidan gick det inte så fort och jag hade bra fäste så jag vågade prova det här med skate lite mer, skoj! :-) Inser nu varför folk skrattade åt mina stavar - jag tyckte att det var BRA att de var lite korta, men jag får ju för tusan vika mig dubbel för att de ska nå, för att de är så korta. Annars når jag liksom precis ner till marken men har inget utrymme för att staka mig framåt. Så kan det inte heller ska vara!
Nu är jag jätterädd att säsongen alldeles snart är slut - jag hann ju knappt börja! Mer snö! :-D
Nåja, i vilket fall som helst, så tränar vi vidare, för det är ju ändå rätt skoj. Jag har varit modig och hämtat upp min gamla ärvda utrustning. Alla skrattar åt den! Allt är från typ 70-talet eller möjligtvis tidigt 80-tal, men det må väl vara hänt - det värsta är att pjäxorna är strl 38 eller så, vilket alltså är tre storlekar för stort för mig. Jag får ha dubbla tjocksockar och ÄNDÅ är de ju alldeles för stora. Det blir inte så stabilt, och jag får en hemsk kramp i fötterna. Det gör jätteont efter bara ett par km, så ska det väl inte vara?
Fördelen med att ha skidorna är att jag kan dra nästan varje dag. Jag bara kvistar upp till Nydala, ett par km resväg, och kör ett par varv, och åker hem. Det hela tar inte ens en timma, jämfört med typ 2 timmar ute i Ansmark där det dessutom blir mycket dyrare eftersom det är så lång resväg.
Första gången jag vågade åka skidor åkte jag ute i Holmsund, fick hjälp av Pether att hitta till spåret och fick lite riktlinjer sådär, som är bra att tänka på. Han skrattade också åt min utrustning. *sur* Det var kallt, superhårt, gick fort som fan och jag kunde inte åka. Ett under att jag inte körde åt helvete, men det VAR läskigt, jag skrek av skräck i nedförsbackarna, vilket ju bara gjorde att hundarna sprang ÄNNU fortare. Samma sak varje gång jag höll på att ramla: jag skrek, hundarna ökade. Illojalt! *s*
Men. Det gjorde ändå att jag vågade mig iväg själv till Nydala, hittade igen hundspåret där, och höll tummarna att jag skulle hitta genvägen genom skogen så att jag slapp åka 8,6 km, då skulle mina fötter DÖ. Gick fint, jag ramlade ett par gånger första gången, men idag när jag var iväg igen så vågade jag faktiskt hjälpa till och skejta en hel del! Idag var det mjukt och TUNGT vilket gjorde att pojkarna var supertrötta när vi kom hem, men å andra sidan gick det inte så fort och jag hade bra fäste så jag vågade prova det här med skate lite mer, skoj! :-) Inser nu varför folk skrattade åt mina stavar - jag tyckte att det var BRA att de var lite korta, men jag får ju för tusan vika mig dubbel för att de ska nå, för att de är så korta. Annars når jag liksom precis ner till marken men har inget utrymme för att staka mig framåt. Så kan det inte heller ska vara!
Nu är jag jätterädd att säsongen alldeles snart är slut - jag hann ju knappt börja! Mer snö! :-D
torsdag 1 mars 2012
Ja, jag vet. Jag är kass.
Men jag har varken haft tid eller lust. Och ja, det har hänt saker som är väl värda att blogga om... Men jag kanske gör det en annan gång.
Och, ni kan sluta läsa, för det här blir mest mina träningstankar. *s*
Körde igenom Krux någorlunda tävlingsmässigt på TLutbildningen. Helhetsintrycket är att han faktiskt gick över förväntan, men att vi har en hel del jobb kvar innan jag kan känna mig klar...
Fria följet var crap. Vad skulle jag tro att det kunde bli? En 7:a? 7,5 kanske? Det behöver inte direkt detaljträning, förutom stegförflyttningar höger/vänster, men mer putsas så att han faktiskt håller för ett helt fritt följ, helhet alltså, och uthållighet. Och så ska jag ALDRIG mer göra om misstaget att köra med jacka på, jag tror att det var när vi körde igenom förra gången och jag hade full vinterutrystning som pajjade en hel del.
Sättandet satt, med litet DK. Så himla skönt! Han har varit så övertygad om att det alltid är ett läggande efter ett helt fritt följ, så även om han har satt sig på träning normalt sätt så har han lagt sig när jag har gjort det efter ett längre fotgående först.
Inkallningen... Tja, jag har ju en hund som kan hitta på grejer, liksom. Han kändes inte fokuserad när jag gick, jag säger stanna, går, och så traskar han efter mig när jag har gått en liten bit. Mer noga att han faktiskt är med på att vi ska göra en inkallning mao! Bra fart och bra stopp, men slarvigt avslut - förut har han satt sig för långt fram och ofta långt ut/snett, nu dunsade han istället in i mig. Oh well. Bryr mig inte så mycket, ärligt talat.
Rutan hittade han öht inte till. Han spanade fint när jag viskade åt honom, men sedan hittade han ändå inte dit. Har inte bestämt mig för om det är en engångsföreteelse, eller om det var något med det här upplägget som gjorde att det var svårt, och något jag bör träna på.
Hoppapport: Eh, jag lärde mig att jag inte ska ställa upp så nära hindret, kan man säga. Stor hund i full fart=ont i magen. Det blev någon slags IPO-ingång av det hela, mycket märkligt. Annars mycket bra.
Metallen: Bäst av allt, nästan. Han laddar fint, springer ut fint, går runt och griper helt ok (inte det bästa gripandet, men fantastiskt för att vara på metallen) och full fart in. Till saken hör att jag hade tejp på, men jag blev så jäkla glad!!! Det känns som att det här är steg ett för att han ska komma över sin aversion mot metallen. Vet inte varför den är så blä, han bär glatt matskålarna och ölburkar ju.
Vittring: Han tog rätt på en gång, blev lite osäker och kollade av en annan pinne, sedan tog han rätt igen och kom in. Höll bra:glad matte!!!
Fjärr: SUPERBRA!! På fem meters håll visserligen, och med ett extra kommando tror jag, men SNYGGA skiften. :-D
Nu ska jag fokusera på fritt följ, vittring, metall och fjärr ett tag, bara lite underhållsträning på det andra, och sedan checka av hela programmet igen om en månad, så får vi se hur det ligger till då.
Och, ni kan sluta läsa, för det här blir mest mina träningstankar. *s*
Körde igenom Krux någorlunda tävlingsmässigt på TLutbildningen. Helhetsintrycket är att han faktiskt gick över förväntan, men att vi har en hel del jobb kvar innan jag kan känna mig klar...
Fria följet var crap. Vad skulle jag tro att det kunde bli? En 7:a? 7,5 kanske? Det behöver inte direkt detaljträning, förutom stegförflyttningar höger/vänster, men mer putsas så att han faktiskt håller för ett helt fritt följ, helhet alltså, och uthållighet. Och så ska jag ALDRIG mer göra om misstaget att köra med jacka på, jag tror att det var när vi körde igenom förra gången och jag hade full vinterutrystning som pajjade en hel del.
Sättandet satt, med litet DK. Så himla skönt! Han har varit så övertygad om att det alltid är ett läggande efter ett helt fritt följ, så även om han har satt sig på träning normalt sätt så har han lagt sig när jag har gjort det efter ett längre fotgående först.
Inkallningen... Tja, jag har ju en hund som kan hitta på grejer, liksom. Han kändes inte fokuserad när jag gick, jag säger stanna, går, och så traskar han efter mig när jag har gått en liten bit. Mer noga att han faktiskt är med på att vi ska göra en inkallning mao! Bra fart och bra stopp, men slarvigt avslut - förut har han satt sig för långt fram och ofta långt ut/snett, nu dunsade han istället in i mig. Oh well. Bryr mig inte så mycket, ärligt talat.
Rutan hittade han öht inte till. Han spanade fint när jag viskade åt honom, men sedan hittade han ändå inte dit. Har inte bestämt mig för om det är en engångsföreteelse, eller om det var något med det här upplägget som gjorde att det var svårt, och något jag bör träna på.
Hoppapport: Eh, jag lärde mig att jag inte ska ställa upp så nära hindret, kan man säga. Stor hund i full fart=ont i magen. Det blev någon slags IPO-ingång av det hela, mycket märkligt. Annars mycket bra.
Metallen: Bäst av allt, nästan. Han laddar fint, springer ut fint, går runt och griper helt ok (inte det bästa gripandet, men fantastiskt för att vara på metallen) och full fart in. Till saken hör att jag hade tejp på, men jag blev så jäkla glad!!! Det känns som att det här är steg ett för att han ska komma över sin aversion mot metallen. Vet inte varför den är så blä, han bär glatt matskålarna och ölburkar ju.
Vittring: Han tog rätt på en gång, blev lite osäker och kollade av en annan pinne, sedan tog han rätt igen och kom in. Höll bra:glad matte!!!
Fjärr: SUPERBRA!! På fem meters håll visserligen, och med ett extra kommando tror jag, men SNYGGA skiften. :-D
Nu ska jag fokusera på fritt följ, vittring, metall och fjärr ett tag, bara lite underhållsträning på det andra, och sedan checka av hela programmet igen om en månad, så får vi se hur det ligger till då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)