Jag blev ju hemskt besviken när jag inte kunde vara med i Vindelälvsdraget, måste jag säga. Jag har fortfarande svårt att förstå reglerna - det är helt ok att jag är ute och tränar hur mycket som helst, och jag kan få vara med om han inte äter medicin, det finns det inget stopp för. Så jag KUNDE egentligen sluta ge honom medicin och tävla drag 6 månader, tänk att SKK och jordbruksverket eller vilka det nu är som har hand om dopingreglementet faktiskt uppmuntrar till det! Mycket märkligt i mina ögon.
Nåja, i vilket fall som helst, så tränar vi vidare, för det är ju ändå rätt skoj. Jag har varit modig och hämtat upp min gamla ärvda utrustning. Alla skrattar åt den! Allt är från typ 70-talet eller möjligtvis tidigt 80-tal, men det må väl vara hänt - det värsta är att pjäxorna är strl 38 eller så, vilket alltså är tre storlekar för stort för mig. Jag får ha dubbla tjocksockar och ÄNDÅ är de ju alldeles för stora. Det blir inte så stabilt, och jag får en hemsk kramp i fötterna. Det gör jätteont efter bara ett par km, så ska det väl inte vara?
Fördelen med att ha skidorna är att jag kan dra nästan varje dag. Jag bara kvistar upp till Nydala, ett par km resväg, och kör ett par varv, och åker hem. Det hela tar inte ens en timma, jämfört med typ 2 timmar ute i Ansmark där det dessutom blir mycket dyrare eftersom det är så lång resväg.
Första gången jag vågade åka skidor åkte jag ute i Holmsund, fick hjälp av Pether att hitta till spåret och fick lite riktlinjer sådär, som är bra att tänka på. Han skrattade också åt min utrustning. *sur* Det var kallt, superhårt, gick fort som fan och jag kunde inte åka. Ett under att jag inte körde åt helvete, men det VAR läskigt, jag skrek av skräck i nedförsbackarna, vilket ju bara gjorde att hundarna sprang ÄNNU fortare. Samma sak varje gång jag höll på att ramla: jag skrek, hundarna ökade. Illojalt! *s*
Men. Det gjorde ändå att jag vågade mig iväg själv till Nydala, hittade igen hundspåret där, och höll tummarna att jag skulle hitta genvägen genom skogen så att jag slapp åka 8,6 km, då skulle mina fötter DÖ. Gick fint, jag ramlade ett par gånger första gången, men idag när jag var iväg igen så vågade jag faktiskt hjälpa till och skejta en hel del! Idag var det mjukt och TUNGT vilket gjorde att pojkarna var supertrötta när vi kom hem, men å andra sidan gick det inte så fort och jag hade bra fäste så jag vågade prova det här med skate lite mer, skoj! :-) Inser nu varför folk skrattade åt mina stavar - jag tyckte att det var BRA att de var lite korta, men jag får ju för tusan vika mig dubbel för att de ska nå, för att de är så korta. Annars når jag liksom precis ner till marken men har inget utrymme för att staka mig framåt. Så kan det inte heller ska vara!
Nu är jag jätterädd att säsongen alldeles snart är slut - jag hann ju knappt börja! Mer snö! :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar