Ja, jag gissar ju att det blir det.
I helgen har jag blivit SBK tävlingsinstruktör. Jag har gått steg-två utbildningen som började förra året, och i lördags blev jag alltså godkänd. Jättejätteglad är jag!!
Det här har varit mitt mål i flera år, efter en lång resa från att bli handledare, tjata mig till en massa vidareutbildningshelger och få göra allmänlydnadspasset (som jag till slut fick göra på Nordmalings BK) så att jag blev Allmänlydnadsinstruktör, så att jag fick byta klubb till Vännäs BK och hålla tre kurser för dem för att få göra spårinstruktörsutbildningen, för att ha de meriter jag behöver till att få gå steg 2.
Det blev en väldig massa trassel för att komma dit jag ville, men nu är det gjort, och jag klarade det! Lite roligt är det ändå att jag ju har hållit de kurser som jag nu är utbildad för att hålla i flera år redan. *hehe* Men nu är det officiellt, så att säga.
På söndagen gjorde jag sista aspirantdömningen för tävlingslydnadsdomarutbildningen (världens näst längsta ord? Jag tror att allmänlydnadsinstruktörsutbildningen är något längre...) på Nordmalings BK, riktigt skönt att jag fick göra det så att jag hann bli klar innan det praktiska provet.
På kvällen åkte vi ut till systra mi och åt middag. Vi kan dels konstatera att jag är sjukt lättpåverkad (efter ett enda glas vin var jag berusad, starkt vin det där!) och att Systras make är klart mer observant än systra själv. ;-) Det blev en tidig kväll, jag var så trött efter helgen att vinet knockade mig, helt enkelt. Jag skulle ju jobba dagen efter också.
Idag är jag också väldigt, väldigt glad. Jag har ju haft ganska stora problem med att kunna lämna Kyuss ensam hemma. I bilen har det gått bra, men en tid i höstas var det riktigt fruktansvärt. Till och med i bilen kunde han tjuta ibland, och jag höll på att ge upp och avliva honom när han inte ens kunde vara ensam med Pierre här hemma. Han satt i soffan bredvid Pierre och gnällde för att jag inte var hemma. Att ens våga sig på att lämna honom 4 minuter helt ensam i lägenheten var inte att tänka på, han åt inte NÅGOT godis och mådde bara dåligt och var hemskt stressad när jag kom tillbaka.
Nå, det har börjat gå bättre. Länge gick det bra att lämna honom med Pierre, och att lämna honom helt ensam i 10 minuter. Blev det 12 minuter, så började han gnälla, för att ganska fort övergå till att skälla och yla. Efter att vi kom över den tröskeln, så har det gått SÅ himla mycket bättre. Successivt har det gått att lämna honom längre och längre stund.
Idag åkte Pierre hemifrån och lämnade honom klockan 12,55, och jag kom hem klockan 14,00 och han var lugn. Jag slängde bara in hundarna i bilen och skyndade mig iväg, och kom hem ett par timmar senare. Trots det, så gick det sedan att lämna honom igen efter en timma, när jag skulle ner och flytta sakerna i förrådet. Jag gick ner 16,50 och kom inte tillbaka förrän 17,10, det är en timma och 20 minuter!!!
Det låter säkert jättetöntigt att jag är så himla glad att det går att lämna honom först en timma, och sedan en timma och 20 minuter på samma dag. Men det underlättar verkligen så OERHÖRT mycket att kunna lämna honom bara en timma, så det är verkligen GULD värt!! Jag lär ju få börja om nu när jag flyttar visserligen, men då kan jag ändå känna mig ganska säker på att det går att komma upp i en timma igen, och även om det tar ett halvår att komma så långt så gör det faktiskt inte så himla mycket, det kommer nog att lösa sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar