Vad är en sällskapshund? Finns det öht några typiska sällskapshundsraser?

Eller är det pinsamt att erkänna att den ras man har valt oftast passar bra som sällskapshund? Innebär det att hunden knappt får någon motion alls och aldrig får göra något där den ska tänka lite?

Jag håller verkligen inte med om det här, och jag blir hela tiden så förvånad över hur känsligt det kan vara om man påstår att ditten eller datten rasen inte lämpar sig särskilt bra till någon typ av arbete (det kan vara väldigt känsligt att påstå att man kanske inte bör skaffa en whippet om man vill komma någon vart i lydnad, tex). För att inte tala om att det är känsligt när ditten datten rasen är en trevlig och passande sällskapshund. Varför känner man behovet av att bli helt obstinat då, och protestera att NEJ minsann, den här rasen mår inte bra om den bara får promenader runt kvarteret och ingen annan mental stimulans! Nej, det gör den förmodligen inte - men är det där verkligen beskrivningen av en normal sällskapshund?

För mig är Polly den typiska sällskapshunden. Hon får hänga med på promenaderna, cykelturerna, dragturerna och simturerna och så vidare, hon får alltså normalt (om än inte supermycket) motion. Visst finns det promenader som är runt kvarteret eller ännu kortare, mina kisspromenader är just precis kisspromenader, de är sällan mer än 5-10 minuter långa. Men då får hon ju ANNAN motion, såklart, den dagen.

Vi har tävlat lite agility, jag försökte under ett par år få henne till spårhund (viltspår) men jag fick henne aldrig att sluta söka om hon fick chansen, dvs så fort hon kunde få klöven i vinden istället, så jag sket i det till slut. Hon får hämta några dummysar någon gång då och då, antingen ett fält eller någon markering. Och så tränar jag ju agility med henne som sagt, fast inte just nu då, jag kan ju inte springa. Hon har tävlat några gånger och hon är duktig, vi har några pinnar men hon har inte tagit sig upp till klass 2 än. Hon är fullständigt nöjd med den aktiveringen, som jag anser vara ganska typisk för en sällskapshund.

Borde jag skämmas för det? Jag gör inte det. Jag är precis lika stolt över henne och den betydelse hon har för mig som med de hundar jag har tränat och tävlat mer med.

Motionera mera!

Jag är med i en grupp på facebook, där man peppar varandra till att träna och motionera. Jättebra tyckte jag till en början, tills jag blev lite sådär lagom nertryckt för att jag inte är så vältränad, och sedan blev jag ju gravid och började må illa och få ont och har därför inte riktigt velat engagera mig igen, eftersom det kändes som att det bara var för de som var sådär superduktiga. Dessutom krävde alla utmaningar att man hade runkeeper, och jag är ju inte så sugen på att skaffa en dyr telefon som jag bara skulle använda till det, direkt. *s*

Men, så kom helt plötsligt en bättre utmaning till mig: en nybörjarutmaning, för de som inte är med i någon annan utmaning. Minst 45 minuter motion per dag, minst 6 dagar i veckan. Jag fick lite dispens och behövde inte motionera så att jag svettades och kunde dela upp mina pass istället för att göra 45 minuter i sträck, vilket var himla bra, eftersom mitt problem inte riktigt är flåset utan ontet.

Jäklar faktiskt, vad man blir motiverad av en utmaning!! Det känns jättebra, faktiskt. Jag har ju dessutom insett att jag kanske bör variera promenaderna lite, och tänkt fixa en baddräkt och köpa ett månadskort på simhallen. Idag gick jag först ett snabbt varv (riktigt snabbt, faktiskt, för att vara jag) i spåret bakom huset, och sedan gick jag dessutom en kvällspromenad med lite mer normalt tempo på 25 minuter. Igår gick jag en kvällspromenad på 51 minuter, fast det gick nog hemskt långsamt och sista 10 minuterna eller så hade jag faktiskt tårar i ögonen, så jobbigt kändes det. Men skönt efteråt, precis som med all motion!

Testledarpremiär för året och dumma grannar

Det här året har varit lite paus-år på hundfronten. Jag har inte tränat särskilt mycket, tävlat ännu mindre, och jag har inte heller hållit så många kurser som jag brukar eller skuttat runt på så mycket ideella uppdrag som jag brukar. Jag brukar ha varit TL på MH sisådär en handfull gånger i alla fall vid det här laget, i år har jag tackat nej till ALLT. När klubben frågade tänkte jag först säga nej, bara... men så kom jag på att äsch då, jag MÅSTE ju på nåt vis - annars blir jag av-auktoriserad!

Så jag frågade om jag kunde vara TL bara för ett par, max tre hundar, så nu sitter jag här och har skrivit ut min fusklapp och är på väg ut på klubben för att hinna socialisera mig och titta på banan och kanske nån hund innan det är min tur. :-)

Dålig timing på ett vis, eftersom jag vaknade idag och hade ont i ryggen. De flesta dagar är jag hur fräsch som helst efter en natts sömn, men vissa dagar har jag ont redan från scratch. Igår målade vi pappas carport (EN vägg, åtminstone...) och det tog ju på såklart, men jag misstänker ändå att det största problemet för ryggen är grannen.

Vi har flera grannar med hund, vissa blir helt rabiata när man möts och skriker HÖGT och fula ord till mina hundar som ju inte bryr sig ett dugg vanligtvis. De där rabiata hundarna är dock kopplade och ägarna verkar ha mer eller mindre koll på dem. Men sedan har vi en granne med ett litet ludd som alltid är lös. Jag skulle inte bry mig, om hon faktiskt hade koll på sin hund. Men nej - hon släpper in hunden först i hissen så att den rusar in innan hon har en aning vad som döljer sig inne i hissen. Bestämmer sig luddet för att stå kvar mitt i vägen så står matte också bara kvar och väntar, så att man antingen får TRÄNGA sig förbi med hundarna (obehagligt, för då börjar luddet gå mot hundarna) eller gå åt ett annat håll. Någon gång har luddet bestämt sig för att den ska kolla in mina hundar och börjar gå, och tanten har INGEN som helst kontroll på den då - hon får gå efter och lyfta iväg den.

Igår skulle jag ut på motionsrunda i spåret, och möter luddet med tillhörande matte och ett annat litet ludd i flexi. Det främmande lilla luddet skrek som en stucken gris och försökte komma framåt till mina hundar, matten sa lite halvhjärtat "men snälla sluta nu" och stod kvar på samma plats, mitt i vägen. Grannluddet stod och glodde och granntanten likaså. Jag hade ingen lust att stå där, så jag vände lite och gick åt ett annat håll. Då kommer det där jävla grannluddet med ett skrik mot mina hundar, jag vänder mig och försöker slita med Krux som bara står stilla, helt lugn. Luddet kommer aldrig fram, men i min rygg bara skär det till som fan när jag vrider mig och drar i kopplet. Jag skriker AJ, och försöker halta därifrån så fort jag kan, halvt gråtande och kvidande aj, aj, aj. Efter en stunds låååångsam promenad går det värsta ontet över, men senare på kvällen när jag har suttit och blivit stel har jag rejält ont igen.

Man kan tycka att om man är så jävla klantig att man har sin hund lös men ingen kontroll, och att det resulterar i att den helt uppenbart gravid kvinna gör illa sig ganska rejält så frågar man hur det gick? Eller man ber om ursäkt, eller så? Men nej, tydligen är det bara uppfostrat folk som kan visa respekt för andra människor som bryr sig om sådana petitesser. JA, jag är skitsur. Jag tycker verkligen inte att man beter sig sådär, och ser verkligen fram emot nästa gång jag träffar på grannen med hunden...

Om tid

Ni vet, ibland vill man bara att tiden står stilla. Eller att man kan backa den, så att man får uppleva saker igen. Ibland känns det som att man längtar mer bakåt, än framåt. Att längta framåt känns bara positivt, medan bakåt-längtandet enbart känns tröstlöst, hopplöst och ekande tomt. Att längta efter någon kan vara en hoppfull, skön känsla medan det sliter i hjärtat att sakna någon.

Det sliter i mitt hjärta.

När kvällen inte slutar som man trodde

Jag hade tänkt ta bilder på en massa bebiskläder och pryttlar (herregud Erica, vet inte hur jag ska kunna tacka dig!!) och lägga ut. Jag hade tänkt berätta om mammas och pappas ballongfärd eller att jag fick träffa min moster från skåne ikväll, eller kanske om hur jag och P åkte till stranden för att bada hundarna och jag fick så jäkla mycket nässelutslag, kanske av vinden?

Men så försvann liksom allt det där av den så JÄVLA hemska, fruktansvärda och vidriga nyheten jag fick när jag kom hem just nyss. Jag känner mig helt stum, och har bara lust att gå och lägga mig och sova bort alla hemska tankar.

Jag fick inte fika igår, men jag fick ju följa med när bilen skulle besiktas idag.

Jag har så jävla roligt liv. Istället för fika gick jag ut på baksidan och tränade lite lydnad, jag hann konstatera att Krux inte har glömt metall-träningen och att det var svårt att låta bli konen. Han ville trampa på konen, när jag inte belönade det tyckte han att det var en bra idé att apportera konen... Trots väl synlig target så var liksom konen hemskt skojjig att pyssla med av någon anledning, jag var tvungen att lägga target ganska långt från konen för att jag skulle få honom att låta bli den. Sedan ringde syster, och eftersom hon var så himla rolig att prata med så gav jag till slut upp hoppet att kunna träna vidare, packade ihop och gick in.

Hämtade ut paketet från SBK-shopen idag, jag beställde hem lite extra små apporter eftersom vi enligt reglerna ska kunna tillhandahålla dem. Jag tvivlar på att de blir särskilt välanvända, men regler är regler, I guess. SÅ jävla GULLIGA de var!!! Jag dog lite. Det var som att titta på små, små bäbiskängor.

 

Jag försökte rota fram min lilla metall, så kunde jag ta en bild med ALLA apporter, men den ligger nog ute i bilen eller i förrådet. Men, på denna bild alltså: vanlig stor. vanlig liten. den pyttelilla. en vittringspinne (notera att den alltså är KLART bredare än den pyttelilla!). Den pyttelilla metallen och så sist en stor metall. 

Jag är så dö-sugen på att titta på små bebiskläder också. Jag kan liksom inte fatta att det är så himla länge kvar, jag vill ha bebis NU! På en gång!

Klippte Kyuss igår. Det ser ut som att nån har råkat köra över honom med en gräsklippare. Krux ser om möjligt än värre ut, jag har liksom karvat lite på honom med saxen när han ligger bredvid mig i soffan, så det ser ut som att han har skabb. Ena örat klippt, lite fanor här och där, svansen, en tass och så vidare. Jag har helt enkelt karvat lite när jag har kommit åt, bara.

Frisk som en nötkärna! :-D

Idag var det dags för samtal med barnmorskan. Jag var ju rejält orolig, dumma mamma som gör mig skraj i onödan, för inte var det nåt fel på mig, inte! Jag hade perfekt blodtryck, perfekt glukos (helt sjukt med tanke på hur mycket godis jag har ätit...), superbra järnvärde, inget protein i urinen, och inget annat såg konstigt ut heller.

Bebis var vaken när hon skulle kolla hjärtljuden, vilket jag ju inte var så förvånad över, jag hade varit jätteförvånad om han sov för det verkar han inte göra så hjärtljuden låg på 150 i genomsnitt. Jag hade gått upp lite i vikt nu, men fortfarande har jag gått upp mindre än normalt så det var ju trevligt, och när hon mätte magen så var jag inte heller superförvånad över att den var rätt stor. "Ja, du ser ju - det här fältet, det är extremstort, du ligger precis under det. Helt normalt och det kan plana ut senare." Jo, tjena, jag är helt övertygad om att jag kommer bli som en elefant, tror inte ALLS att min mag-kurva kommer att plana ut och bli normalstor. :-D

Ikväll fick jag lift till Röbäckskogen för jaktträning med Kruxet. Vi lade ut lite linjetag och gick sedan och kastade markeringar - Krux fick två dubbelmarkeringar, skoj för det har vi knappt provat förut. Det gick bara fint, första spikade han hur snyggt som helst och den andra fick han lite problem på första markeringen eftersom den hamnade på nästan, men inte riktigt, samma ställe som första gången så han sprang förbi och letade på det gamla stället innan han till slut hittade. Snyggt arbete dock, han drog inte iväg och letade någon annanstans utan utökade sakta området tills han hittade. Det gjorde dock att han glömde bort den andra markeringen så jag fick påminna honom genom att vrida mig lite, då gick det bra.

Linjetagen gick sådär. Han ville gärna vika av när det blev terrängbyte och jag fick bråka och styra lite med honom för att han skulle hitta rätt. Ena linjetaget förstår jag inte ens riktigt varför det var så svårt, jag funtar lite på om hans träningsovana lilla hjärna hade lagt av lite. Visst, det var inte plättlätt, men jag trodde inte att det skulle vara SÅ svårt faktiskt. På't igen!

Nu har jag så jäkla ont i ryggen, fy tusan så ledsen jag blir. En 40 minuters promenad, lite jaktträning där mesta ryggontet säkert kom av att jag bar dummysarna typ 20 meter ut i skogen och en tur på cykel in till stan för att äta, det var tydligen för mycket. :-(

Blir man hypokondriker när man är gravid?

Igår led jag av ungefär 7 gravidåkommor/symptom samtidigt, tror jag.

*hormonpåslåg så att jag var JÄTTELEDSEN när sambon åkte hemifrån för att spela poker.
*ryggvärk
*svullna fötter
*halsbränna från helvetet - AJ!
*Domnade, pirriga och värkande händer, dvs karpaltunnelsyndrom
*skummigt i toan, dvs ägggvita i urinen, dvs döende i någon otäck graviditetsförgiftning
*Blixtrande huvudvärk, dvs döende i högt blodtryck.

Nu ska jag bara lista ut om jag är döende på RIKTIGT, eller om det är vanlig hederlig hypokondri. Vilket kanske iofs hade kunnat vara den där åttonde grejen, då eller?

EDIT: Istället kan jag lägga till "*nässelutslag" nu. nässelutslag: check...

Vattenglas på magen?

I kön till kassan står den gravida tjejen som står precis före oss och skojar med sin kompis - hon skulle ställa vattenglaset på magen när hon gick runt, eller nåt liknande. Så ser jag i ögonvrån hur hon vänder sig bakåt, tittar till på min mage och blir väldigt, väldigt tyst. 

 

Haha!! Och jag kunde ju liksom inte låta henne märka att jag både hörde och såg, utan fortsatte prata med P och tittade inte på henne. Lite svårt att hålla mig för skratt, dock. 

Så var jag ju tvungen att gå hem och prova om det gick. Jodå, men jag vet inte riktigt om det räknas. 

Jag menar - det är ju faktiskt inte ett vattenglas utan ett SAFTglas. 

Kyuss klarade iaf närmare en timma utan några som helst problem. Jag är lite sugen på att prova en och en halv timma imorgon, faktiskt. 

Bilen är ju trasig (ett hjullager är slut) så vi tar oss ingenstans. Jag är lite lätt uttråkad, skulle vilja ha besök eller nåt. Vi köpte ett Umeå-spel (monopol fast Umeå istället för Stockholm) och vi har fiskgryta, nån som vill komma hit? ;-)