Eller är det pinsamt att erkänna att den ras man har valt oftast passar bra som sällskapshund? Innebär det att hunden knappt får någon motion alls och aldrig får göra något där den ska tänka lite?
Jag håller verkligen inte med om det här, och jag blir hela tiden så förvånad över hur känsligt det kan vara om man påstår att ditten eller datten rasen inte lämpar sig särskilt bra till någon typ av arbete (det kan vara väldigt känsligt att påstå att man kanske inte bör skaffa en whippet om man vill komma någon vart i lydnad, tex). För att inte tala om att det är känsligt när ditten datten rasen är en trevlig och passande sällskapshund. Varför känner man behovet av att bli helt obstinat då, och protestera att NEJ minsann, den här rasen mår inte bra om den bara får promenader runt kvarteret och ingen annan mental stimulans! Nej, det gör den förmodligen inte - men är det där verkligen beskrivningen av en normal sällskapshund?
För mig är Polly den typiska sällskapshunden. Hon får hänga med på promenaderna, cykelturerna, dragturerna och simturerna och så vidare, hon får alltså normalt (om än inte supermycket) motion. Visst finns det promenader som är runt kvarteret eller ännu kortare, mina kisspromenader är just precis kisspromenader, de är sällan mer än 5-10 minuter långa. Men då får hon ju ANNAN motion, såklart, den dagen.
Vi har tävlat lite agility, jag försökte under ett par år få henne till spårhund (viltspår) men jag fick henne aldrig att sluta söka om hon fick chansen, dvs så fort hon kunde få klöven i vinden istället, så jag sket i det till slut. Hon får hämta några dummysar någon gång då och då, antingen ett fält eller någon markering. Och så tränar jag ju agility med henne som sagt, fast inte just nu då, jag kan ju inte springa. Hon har tävlat några gånger och hon är duktig, vi har några pinnar men hon har inte tagit sig upp till klass 2 än. Hon är fullständigt nöjd med den aktiveringen, som jag anser vara ganska typisk för en sällskapshund.
Borde jag skämmas för det? Jag gör inte det. Jag är precis lika stolt över henne och den betydelse hon har för mig som med de hundar jag har tränat och tävlat mer med.
Det här har jag också funderat på. En bra sällskapshund borde väl vara en hund som passar ägarens levnadssätt. Då jag berättade att jag skulle skaffa en afghan som första hund och ha den till framförallt sällskap fick jag mängder av kommentarer. Att rasen passar inte i familjer, dom är reserverade och gillar inte barn, går inte träna osv osv...
SvaraRaderaAllt beror ändå på hur man väljer att forma sina hundar. Sen ska man kanske räkna med mer eller mindre arbete beroende på ras och vad man vill uppnå.